Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - Den norska riksrättsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
528
ADOLF HEDIftf
modifikation i den af grundlagen fastställda
maktfördelningen omedelbart skulle uppkomma genom denna åtgärd;
och den större ömsesidiga inflytelse af folkviljan på
regeringsmakten och af den senare på den förra, som härmed
väsentligen åsyftas, kan just i följd af sin ömsesidighet
icke betraktas såsom någon medelbar modifikation, långt
mindre såsom någon rubbning (»forrykkelse») af denna
maktfördelning.»
Han yttrar vidare, att den konstitutionella
monarkiens princip oemotsägligen är, att »den allmänna viljan,
luttrad och modererad af de former, genom hvilka den
måste arbeta sig fram till sitt mål, skall vara
rörelsekraften i alla statsorganismens riktningar». Ja, äfven
i sådana statsstyrelsens grenar, som utan ali positiv
inskränkning äro lagda under den verkställande makten
(såsom diplomati, krig och fred), bör regeringsmakten
»in-genlunde være fri for al tvingende paavirkning af den
almene dom». Därför är den konstitutionella monarkien
icke att anse för en modifikation af envåldsmakten, »utan
tvärtom för en modifikation af den republikanska
statsförfattningen. »
Stäng utvecklar huruledes, så länge statsråden äro
afskurna från deltagande i representationens förhandlingar,
deras ämbeten blott förutsätta vanlig ämbetsmanna-rutin,
men att på detta sätt ingen statsmannaduglighet kan
uppfostras.
Hvad detta sist anförda påstående angår, tyckas
verkligen händelserna hafva gifvit författaren Stäng mer rätt,
än ministern Stäng någonsin kunnat önska.
V.
Det ändlösa, ultra-radikala program till en
omstöpning af Norges grundlag, som den Stangska ministären
framlade år 1872, var antingen och sannolikt de
obotfär-digas förhinder eller ock ett utkast till en ren
äfventyrs-politik. Man kan därför ingalunda finna det underligt,
att stortinget emot en regering, som visade antingen en
hög grad af tredska eller en hög grad af politiskt
oförstånd — ty en tredje förklaringsgrund gifves ej —
orygg-ligen beslöt att helt enkelt vidhålla ett beslut, som utgjorde den
mogna frukten af ett halft århundrades arbete. Det är
visserligen sant, att regeringen, efter ytterligare betänketid,
reducerade sitt ursprungliga, gränslösa reformprogram —
den af framlidne professor Ludvig Kristensen Daa så
kallade »razzian» — och i en till 1874 års storting aflåten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
