Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur mina memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med mera, var en högst underbar tidning. Jag går så
långt i kritik att jag vill påstå, att det var mycket
ont om humor i Sverige då för tiden.
Nästan skrikande av hunger hemsökte jag
Söndags-Nisse och erbjöd de båda redaktörerna en
teckning. Ett gammalt minne från Småland. Jag fick
fem kronor och vart ögonblickligen rik. Jag åt som
en vild man och gjorde en ny teckning. Fick nästan
tio kronor och blev ohyggligt förmögen. För detta
skall jag alltid tacka Klinckan och Oscar Bensow.
Så småningom åkte Hugo Vallentin och jag ihop.
Han var en ganska intressant människa — kanske
mera journalist än annat. Han var ingen
uppfinnare, ingen författare, men han var mycket vaken
då det gällde detta jordklot. Han var icke svensk.
På den tiden gick en antisemitisk våg genom
landet och han vart anfallen. Men jag, som icke
begriper rashat, försvarade honom. Vi blevo ganska goda
vänner därigenom. Det roar mig just nu att säga att
detta, att hata en ras är för mig vidrigt. Jag vill
omfamna hela världen och påpeka just faktum, att vi
ha precis de orientaler vi behöva ha. Deras kultur
är i alla händelser äldre än vår. Gören era saker
bättre än de, o svenskar!
Kunnen I icke göra det, så bören I hålla er lugna
några århundraden!
De som kunna hata äro dumma. Hela min själ
reagerar mot begreppet hat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
