Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Afrodites leende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AFRODITES LEENDE
världen, att jag tyckte mig känna mitt öde vila i
min hand som en fullkomligt rundad pärla, en i
vanklös fulländning utbyggd kristall — i samma
ögonblick smulades denna pärla och sprängdes denna
kristall för en aldrig ännu förnummen känsla av
något ännu större, ännu förunderligare än denna
fullkomlighet och denna fulländning, något mer än detta
fattiga och lycksaliga jordiskt mänskliga, som just
då klang och brann i sin yppersta härlighet — något
okänt, men som jag i detta ögonblick ej kunde kalla
för något annat än döden. Klangen dog bort, elden
slocknade, det blev socken och söckenverk, men
fostrat och betvunget med trohet, med en enkel
mans kärlek till det hållfasta, det äkta, det
dagsklara, det ädelvuxna, allt vilande inom den sköna
begränsningens linje, som är människans kungaring.
Ringen brast. Ur ett svart hål i jorden stirrade
mot mig ett skumt, slocknat öga med ett hopplöst
spörsmål: så var detta allt? — så var detta, det
betydde att vara en människa? Vän, giv mig ej
tröst, men giv mig, om du förmår det, tillbaka en
gnista tro på den heliga makten i denna brustna
ring — på människan och människans kraft att vara
människa!
Stum lyssnade vännen på denna långa klagan. Då
II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
