Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Homeros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOMEROS
förstår jag nu, att det icke var av ovetenhet och
oförstånd du talat, utan för högmods och
begab-belses skull, och begabbelse har Homeros aldrig
nödgats lida intill denna av gudarna förbannade
dag!
Ett ögonblick satt den unge rapsoden stum och
betraktade den rasande. Så brast han i skratt — ett
långt, muntert, överdådigt skratt, som ekade så gällt
och skallande, att sparvarna på takåsen plötsligt
skrämda lyfte och fladdrade upp i luften.
— Homeros! log han. Homeros! I sanning,
grant märker jag nu faran av att länge sitta allena
i människoarma bygder. Homeros! I Aten såg jag
en gång vid panatenäerna, hur en sångare som
stulit en strof ur en melos av Bakhylides, fick
munnen tillstoppad av ruttna fikon. Du, gubbe, du torde
icke kommit undan för ringare pris än en korg av
de atenska kvinnornas skämda ankägg. — Farväl,
Homeros, och tack för gästvänskap!
Så sägande svängde han över skuldran lyrans
bärrem, makade ränseln till rätta och återtog sin
vandring på vägen ned mot dalen.
Ännu log han — hans skratt klang som ett spel
av glasklockor där nedifrån, lyckligt, ljust,
segervisst av ungdom.
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
