Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Homeros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOMEROS
Men plötsligt tystnade det — rösten där nere
började sjunga, med en hög, tunn, sjunkande och
stigande ton, halvt tal, halvt sång, som rapsoderna
pläga, då de föredraga ett epos. Starka voro de unga
lungorna i det breda bröstet, långt genom den stilla
kvällen ljöd det, och skogsduvornas enformiga
kutter blev plötsligt förstummat, som lyssnade vart
levande liv i den stora skogen, ja vart träd och
vart blad på de uråldriga järnekarnas
sammanknutna grenar.
Sången var det om de lyckliga flickornas lekar
på den gula strandsanden av Faiakernas vänliga ö,
som han sjöng, som steg och sjönk och steg igen
och fladdrade ut och susade bort och vände åter
och sjöng igen.
Med knutna händer, med de tomma, blinda
ögonen vända dit bort, varifrån rösten hördes, i
förbittrad vrede alltjämt, stod Homeros framför
stenbänken vid sitt hus, lyssnade efter sången, hans
egen odödliga sång, vars mästare de otacksamma
och glömska förgätit, som de mottagit som en
oförtjänt skänk, men vars givare de förnekade.
Men sången där nere blev vid — man hörde ej
längre orden, knappt ens tonerna längre — bara
rytmen, som steg och föll, bara själva klangen och
bruset, som ekot tog fatt och gav igen och kastade
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
