Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Legenden om fra Ambrogios fromhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
legenden om fra ambrogio
tills den legat där som svart, sotigt kol, som grå
aska, som vinden förströdde. Ja, Herre, du vet det!
Se, det var mitt heta, blödande hjärta, jag ryckte
ut den gången och trampade på, mitt hjärta var det,
som blev kol och aska och förströddes av vinden —
till ditt pris, till ditt pris o Herre! Mitt arma, heta,
skälvande, fåfängliga hjärta var det, o Herre! Mer
kunde jag icke giva dig. Allt har jag givit dig, du
vet det.
Han visste det själv. Den fåfängligaste av de
fåfänglige hade han varit. Ambrogio Gonzari af
Lunaris ädla släkt. Vem kände honom icke, honom,
den skönaste och ridderligaste av Toskanas hela
ungdom, och vilken kvinnas ’kinder hade icke färgats
högre, då hans namn nämndes? Nämndes icke den
stoltastes, den starkastes, den älskogstörstigastes
namn, då man nämnde namnet Ambrogio dei
Lunari? Som lövet under sommarregn, som
strand-säven i stormen hade de darrat för detta namn, de
skönaste, åtråvärdaste och oåtkomligaste av
kvinnor. Intet lås och ingen bom höllo emot, då hans
fingrar trevade därpå, och då han i den grå
gryningen lämnade det hus, där han om natten njutit
en förbjuden lycka, ritade han skrattande och
utmanande sitt sköldemärkes månhorn på dess port till
tack och farväl. Vem hade icke hört beryktas hans
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
