Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odlad frukt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
belägrande, hvilken tänkte ut bästa sättet att
intränga i denna stad, där han trodde sig finna den
enda plats, där han kunde med hvad han lärt i bokliga
konster förvärfva sitt bröd.
När han sitter där uppe på höjden i dessa allvarsamma
betraktelser, hör han plötsligen vid bergets fot
ett sorl af glada röster, blandadt med ljudet af
trummor och pipor, och i kroken från Klara kloster
böljar fram en munter skara, som än försvinner bakom
de grönskande kålgårdarna i bergsluttningen, än
skymtar fram. Tåget kommer närmare. I spetsen rider
en yngling med en krans om pannan och ett grönklädt
spjut i handen, efterföljd af pipare och trummare med
stickelbärslöf i mössorna, och därefter en hel skara
utklädda med svarta tygmasker, rödmålade trämasker och
de mest fantastiska dräkter i romerska och grekiska
mönster, men sist rider, bakvänd på en hästkrake,
en yngling iförd skinnpäls och med löst skägg och hår
föreställande vintern. Det var maj grefvens tåg, som
hälsat vårens ankomst ute på Klara gärde. Sten fattar
tillfället i håret och rider ner för branten, ansluter
sig till festtåget och kommer in genom stadsporten,
utan att bli antastad, ehuru han tyckte sig märka
ett par hvassa ögon, som fäste sig på honom, just
i själfva porthvalfvet. Emellertid kunde han icke
underlåta att tänka öfver, huru vaktens förhastade
slutledning: glada människor äro icke farliga, kunde
komma honom, som var så litet glad, till godo, och
när han väl var inom båda broarnas portar, kände han
sig lättare om hjärtat.
Tåget stannade vid Stortorget, där det upplöste
sig för att sedermera sammanträffa om aftonen på
Rådhuskällaren, som hade fått särskildt tillstånd att
hålla öppet hela natten, efter som man i anledning
af en sen vår och konungens seger nu firade den
framskjutna majfesten.
Herr Sten tog in på ett värdshus vid Svartmunkegatan,
som hade sankt Laurentius målad på sin tafla, och
blef, sedan man ställt hans häst i stallet, visad
till sofstugan. Som han där endast fann för sig en
oräknelig mängd bäddar, utan något att sitta på,
och han ansåg kvällen för vacker för att stanna inne,
gick han ut i staden att taga sig ett bad.
När han kom ut på gatan igen, blef han först beklämd,
då han såg de trånga rör, som kallades gator och
ini hvilka bleka människor vandrade, insupande en
vedervärdig luft och trampande i smuts och köksaffall,
som var utkastadt utanför portarna. Och folk strömmade
fram och tillbaka, fram och tillbaka, och han undrade
öfver, att de aldrig togo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
