Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En ovälkommen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem ur deras bon med en vidjekvlst och fick så hela
deras förråd af utsökta hasselnötter pä köpet. Hans
sinnen voro så uppöfvade, att han kunde höra på hela
milen, hvad för slags fågel som kom, och han kunde
på otroliga sträckor i skumrasket skilja mellan en
svärta och en pracka. På sina värsta medtäflare,
kråkorna, som drefvo upp ejdern för att sluka hennes
ägg, anställde han stora nederlag; med de afdragna
kropparne af vesslor och ekorrar tillställde han
nämligen åtelplatser, där han sköt ner hela svärmar af
dessa objudna plundrare. Med sådana färdigheter och
fullständigt ostörd kunde han på två år hinna samla
i sin grotta ett förråd, som han ansåg tillräckligt
att föra till det främmande landet, där solen gick
upp och där man visste att värdera hans skatter. Nu
började det åter lida till våren, och tanken på huru
han skulle få sig en farkost, tillräckligt stor och
nog sjoduglig, började oroa honom.
Han visste, att man med en stor skötbåt, som
begagnades till strömmingsfiske, kunde mycket väl gå
ut på öppna hafvet och att det icke var mer än två
dagsresor till landet på andra sidan, men att bygga
en sådan och anskaffa de dyra seglen, därtill såg
han föga utsikt; att skaffa sig en dylik på orätta
v.ägar förbjöd honom hans medfödda instinkt, som
icke skulle gilla, att någon kom och tog ifrån honom,
hvad han med sitt arbete förvärfvat.
Det led och led mot försommaren, och hans oro
ökades. Han satt en eftermiddag uppe på Trollhättornas
högsta spets och såg ut åt hafvet, där ett segel dök
upp och ett segel försvann; en rostbrun ejderhöna
kom simmande med sina ungar efter sig, grisslorna
flögo tätt om hans öron, trutarne ropade gäck, gäck,
och skräckan ropade kvar, kvar! Kristian kände sig
som bergskungen, där han satt på sin skattkammare
i berget, men på samma gång tyckte han sig som en
bergtagen, den där icke såg någon möjlighet att komma
ut. Då hörde han bakom sig årslag i sjön och såg en
båt med fyra man komma roende rätt ner på skäret,
där han satt. Den kom närmare, och han igenkände sin
far och bror, men de två andra kände han icke.
»Kom ner, du, sjöröfvare!» ropade den ene af de okände
till Kristian.
Kristian blef kvar däruppe.
»Lyd, när konungens befallningsman kallar dig»,
sade fadern.
Högst uppe på skäret stod ett stenkummel, som fiskare lagt ihop till märke. Kristian var beredd att försvara sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
