Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En ovälkommen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DET VAR så kallt i den lilla landskyrkan, att andedräkten stod som rök ur munnen på prästen och gossarne, som sjöngo i koret. Församlingen, som stående af hörde mässan, hade fått halm utbredd på jordgolfvet, att de icke skulle frysa allt för mycket vid knäfallen, som återkommo hvar gång gossarne ringde i den lilla klockan. Det var mycket folk i mässan i dag, emedan man väntade sig ett ovanligare
skådespel efter gudstjänstens slut. Prästen skulle
nämligen varna tvenne oeniga makar, som icke ville
hålla frid tillsammans och icke fingo skiljas,
emedan någon synd icke var begången och ingendera
ville lämna bo och barn och taga skammen för en
förlöpning. Mässoffret var slutadt och litanian,
miserere, ljöd sönderslitande från de af kölden
darrande rösterna. Solen lyste rödt på de isiga
fönstren, och de tända vaxljusen lyste icke alls,
utan sågo endast ut som gula fläckar, öfver hvilka
den uppvärmda luften dallrade som gärdesglindret om
våren.
Agnus Dei, qui tollis peccata mundi, sjöng prästen,
och gossarne svarade miserere, och församlingen
stämde in; djupa, skarpa mansröster och höga, späda
kvinnoröster, miserere, förbarma dig öfver oss.
Det sista miserere ljöd som ett förtviflans nödrop,
ty i samma ögonblick trädde de två makarne fram från
den undangömda plats vid dörren de haft sig anvisad
och gingo fram på stora gången till altaret. Mannen
var en lång, groft byggd person med brunt helskägg
och haltade något; kvin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
