Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beskyddare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hvad är det för prat?» afklippte borgmästaren;
»man kan skölja kannorna hädanefter, som man gjort
hittills. För öfrigt har han lagt silfver i tennet,
efter det är så hårdt och blankt.»
»Nej, han har lagt bly i det», sade Bosse.
»Bly? Det ljuger han», föll åldermannen in. »Tenn
blir grått af bly och mjukt som vax.»
»Ja, i vanliga fall, men icke då man begagnar
kallgjutning», sade mäster Påvel.
»Kallgjutning? Kall gjutning! – Håll mig för pannan»,
skrek åldermannen; »gif mig ett ämbar vatten på
hufv’et, slå åder bakom örat; har jag förlorat
förståndet, eller har Påvel blifvit galen? Kan man
gjuta kallt tenn numera? Det var väl sådant han fick
lära i Tyskland i fjol somras.»
»Man gjuter icke kallt tenn», svarade mäster Påvel,
»men man gjuter i kalla formar.»
»Jag ger fan i era formar och era nyheter! Och
det förvånar mig, att du, Påvel, som är en gammal
förståndig karl, kan lägga dig in med sådana där
påfund. Tag du din Bosse och hans kruka med dig och
gå hem och lär honom göra ett ordentligt arbete,
och kom så igen, när du kan få heder af honom, men
släpp inte fram några gröngölingar en annan gång»,
afslöt åldermannen sammankomsten.
Mäster Påvel försökte ännu några invändningar,
men utan någon framgång. Nyheten förkastades såsom
varande ny och onödig. När man icke kunde förneka
vissa dess företräden, förklarade en af de tigande
mästarne godset förbrutet såsom varande förfalskadt
med bly, och därmed var saken afgjord.
Mäster Påvel, som hade Bosse i tjänst och som i onödan
besvärat ämbetet och borgmästare, dömdes att bjuda på
frukost nere i rådhuskällaren, men Bosse fick gå hem.
Han borde egentligen ha varit ledsen, men hans lynne
låg icke alls åt det hållet, och han hade så många
år kämpat mot dumheten, att han just icke hade stora
förhoppningar om dess vederfående, när han gick att
bestå profvet.
När han kom ned i rådstuporten, såg han en stor svärm
med folk, som, lockade af ryktet, hade väntat att få
hälsa den nye mästaren. Då nu hopen fick se gesällen
komma ner ensam med sin kanna och utan några tecken
på den nya värdigheten, blefvo de ursinniga öfver
att ha stått och väntat förgäfves. Några hvisslade,
andra hyssjade, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
