Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På godt och ondt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu öppnade vakterna spetsgården, och gråmunkarne
tågade upp. Martin och Franciskus hälsade uppåt
fruarnas fönster.
»Det blir kallt att stå här», sade Martin och stoppade
in händerna.
»Ärkebiskopen kommer inte hit», sade Franciskus och
stampade med fötterna.
»Han håller sig nog varm ändå», sade Martin.
Ljudet af trummor hördes doft från västra
allmänningsgatan. En rörelse uppstod bland knektarne,
och åskådarne sträckte sina halsar för att få se
något. Ljudet kom närmare: knektarne öppnade ledet,
och den lifdömde syntes. öfver hans rock hade man
dragit en gul linneklädnad med påsydda röda eldslågor;
på hans hufvud satt en hög mössa af pergament, på
hvilken var måladt med stora bokstäfver: Hereticus
(kättare). Bakom honom kommo svartbröder med beslöjade
ansikten; de buro ljus och kors. Efter dem följde
borgmästare och fogat samt knektar. När spetsgården
var sluten, leddes Hans upp på bålet och bands med
kedjor vid pålen. Därpå framträdde fogaten och läste
upp domen. Hans var mycket lugn, och hans blickar
voro vända inåt, så att han icke syntes tänka mera
på den synliga världen.
Trummorna rördes, bödeln och hans drängar slogo
eld. I nästa ögonblick började små blå lågor hoppa
omkring den lifdömdes fötter. Han lyfte hufvudet,
hostade kort, föll tillsammans och blef hängande,
kväfd af svafvelångorna.
Ett sorl af ovilja och missräkning lopp igenom
åskådarehopen. Eggade af raseri och som på ett gifvet
tecken kastade svartmunkarne sina brinnande ljus på
bålet. Halmen flammade upp, risknipporna sprakade,
tjärtunnorna fattade eld, och under takbefolkningens
jubel fylldes hela torget med en pelare af eld och
rök. Men jubelskriet besvarades med ett förfärligt
anskri från Nigels på bjälken. Vinden hade kastat
lågorna åt hans sida, och när han skulle rädda sig in
genom vindsgluggen, var den stängd; till takåsen nådde
han icke, och han blef hängande på armarne i hettan;
det våta skinnet på hans långa stöflar knorrade sig
och klämde hans tår som i ett skrufstäd, halsspännet
på hans kappa brände honom och elden pressade ögonen
ut ur hans sotade ansikte; det röda skägget sveddes,
och naglarne lossnade; han släppte slutligen med ett
anskri sitt tag och föll, törnande med hufvudet mot
skyltarnes järnstänger.
Men nu hade ingen tid att tänka på honom, som var död,
när han kom ner. Hettan hade blifvit oerhörd. Liket af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
