Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
flykt, som väcker löjet och dödar den frätande
tanken. Ser du icke, huru kinderna blossa, huru
damernas eldiga ögon sluka de unga gossarnes smidiga
kroppar, då de skänka i vinet och skala orangerna, så
att den svalkande saften stänker dem i ansiktet! Hör
du icke sorl och fnitter, half kväfda små skrik och
högljudda skratt, lutans veka toner och hornets hårda
klang, när hofmästaren manar till dryckjom! Du tror,
att allt detta är stoft! Ser du då icke denna tomma
bägare, som var fylld, när han ställdes ner! Ser du
icke, hur vinets ande har flytt, lyft sig i luften,
men lämnat dräggen kvar! Tror du då icke vinet är
en andel Flyktig, förgänglig, det är sant, ty allt
är förgängligt, och i dess korthet ligger lyckan,
ty eljes skulle den endast väcka leda! Förgänglig som
löjet! Ty hvad är löjet? Du visar tänderna, men lofvar
att icke bitas liksom dödskallen på kyrkogården,
hvilken ler sitt eviga löje åt alltsammans, ler öfver
att det är slut, slut med glädjen, som tröttade, slut
med sorgen, som tröttade! Det var en vis man, som
bebodde detta hus? Har du förstått de fyra inseglen
ofvan dörrarne? Det tror jag icke! Det första hette
jord! Där sökte han stoftets urämnen. Han lade jord
i sin degel och glödgade, tills han fann urämnet -
intet, af hvilket Gud skapade världen. Det andra
rummet hette luft! Han spejade i fjärrglaset för att
finna himlens hemligheter. Nattens dimmor lade sig
på glaset, och hvad såg han mer än hans blotta öga
såg? En svärm lysande gnistor i mörkret och utom det -
intet! Då fann han, att hvad han sökte däruppe redan
fanns härnere. Vatten och eld, köld och värme heta
lifvets urkrafter, som hålla hvarandra i hvila genom
strid. Håll elden brinnande, men vattnet till hands,
att du icke förbrännes, när elden slocknar och du
blir kall, då är det slut. Din jordiska sinnenatur
skulle brinna ner, om icke det sköna afkylde dig. Du
kände dig ren som snön och kall som den inför den
obeslöjade skönheten. Glödga dig med vinet, släck
branden i kärlekens armar, tro på hvad du har,
men dyrka endast skönheten, ty den är det högsta!»
Botvid hade åhört honom med häpnad och beundran. Alla
tankar, som han med bön och försakelse trängt tillbaka
i själens djupaste vrår, hade trädt fram och tagit
en lefvande gestalt. Hans späkta kropp hade under
Giacomos tal känt sig väckas till nytt lif. Ånger och
blygsel öfver det förflutna, öfver hvad han ville
kalla sin enfald, intogo honom, och han hade redan
fattat ett beslut att taga igen hvad han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
