Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»40
rade honom till oriktiga, mot hans egen mening
stridande utbrott, som gjorde honom mycket lustig för
Giacomo. Sålunda kunde han korsa sig, när den gamle
svor vid brädspelet, utan att han därför ansåg syndigt
svära vid gamla mytologiska föreställningar. Och han
kunde själf utropa Heliga Maria, när han i Giacomos
samlingar råkade på en Venus, hvars skönhet slog
honom.
Hans sysselsättning bestod i att teckna af romerska
bildverk, som just nyss blifvit dragna i ljuset
och väckt denna kärlek för hedendomen, hvilken i
konsternas tideböcker gifver namnet åt det skede,
som ingick med sextonde århundradet och kallas
»pånyttfödelsen» (renaissance), och hvilken riktning
var ett öppet uttalande mot kristendomen såsom
världsförbättrande makt. Om nu det var ombyte världen
behöfde, utbyte af det gamla mot hvad som helst, helst
något orimligt, som kunde gifva de värsta knuffar
åt det gamla bestående, om det var hedendomens glada
åskådning af lifvet, som gaf en mjältsjuk mänsklighet
igen glädjen, om det var oförmågan att i hast kunna
göra något nytt, som verkade, att man tog hvad som
förefanns och sålunda gick tillbaka, då man trodde
sig gå framåt, eller om nu hedendomen haft något
förnuftigt i sig, som icke kunde dö; detta var allt
saker, som Botvid icke kunde göra sig reda för, men
han lefde med nyvaknad kraft, var glad åt lifvet,
älskade naturen och dyrkade skönheten.
Omsider kom Giacomo en morgon och förkunnade, att
taflan var färdig. Botvid skulle nu gå åstad och se
henne, innan hon fördes ner till klostret.
Det var icke utan liflig sinnesrörelse Botvid följde
med sin mästare upp i de hemlighetsfulla rummen,
som han icke sett sedan deras första besök därstädes.
Allting var sig i det närmaste likt i de tre första
rummen, men han anmärkte i förbigående, att det var
vatten i marmorkaret. När de inträdde i den stora
matsalen, låg allting i dunkel, ty förhängena voro
dragna för fönstren. Men genom halfskymningen såg
han en mänsklig gestalt, som tecknade sig i idel
ljus; han kände det, som om där voro flere i rummet,
och han ansträngde sina ögon för att se efter huru
många. Då såg han ett stort kraftigt manshufvud,
som han tyckte sig känna igen; en skarp ljusstrimma
klyfver mörkret, töcknet öppnar sig som en dörr, och
Botvid står ansikte mot ansikte med slottsvaktaren och
hans sköna dotter. Flickan stod på slottets trappa,
gubben stod nedanför; i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
