- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
148

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vände sig om så bullersamt som möjligt, och där stod
hon med de halfslutna ögonen, det oroliga, blyga och
skalkaktiga uttrycket i sitt ansikte, alldeles som
på målningen. Det var sålunda sant l Giacomo bröt
den pinsamma tystnaden och sade:

»Botvid tycker, att du icke ser tillräckligt helig ut,
Maria.» »Det tror jag också», inföll hon, »men det
är Giacomo, som narrat mig, jag ville aldrig vara
med om detta, och jag tycker det är förfärligt synd.»

»SyndU återtog Giacomo. »Ja, det är synd om munkarne,
som skola beröfvas sin själaro, när de få se något
så skönt; men utan frestelse ingen dygd l Sal Har du
sett nog nu, Botvid, så bära vi ned taflan till dess
bestämmelseort.»

Målningen, som var utförd på duk efter det nyss
antagna sättet, rullades ihop och hissades ner
genom fönstret, hvarpå de båda konstnärerna togo
den under armen och buro ner den till klostret,
där man med otålighet väntade den så länge motsedda
nyheten. Man hade lofvat kyrkan och klädt Marias
kapell med blommor; golfvet var beströdt med starkt
luktande Mariae sänghalm och hvalfvet var behängdt
med slingor och kransar af Marise händer eller
Yxne. Ljus brunno i solskenet och bröderna voro
samlade under stilla bön och åkallan. Ett förhänge
skilde kapellet från kyrkans skepp och skulle för
att förhöja intrycket på ett gifvet tecken falla och
för den heliga församlingen blotta bilden, som skulle
hälsas med knäfall och, för denna gång och mot regeln,
med ett halfhögt sjunget Ave Mariae Stella.

Botvid och Giacomo behöfde ett par timmar för
att spika upp den stora duken på altarskåpets
träbotten. Men munkarne, som hade tåliga sinnen,
väntade utan några tecken till oro. Ändtligen slog
Giacomo i sista spiken och lät täc-kelset falla,
så att han och Botvid förblefvo osedda, där de
dragit sig bakom en genombruten korstol. Liksom när
vinden börjar blåsa upp, hördes en sakta hviskning
ute i kyrkan. Priorn och konfessorn föllo på knä,
och hela konventet följde föredömet; därpå uppstämdes
sången, hvilken, sjungen halfhögt och orent af oöfvade
röster, lät som ett sorl från en drucken och missnöjd
folkhop.

Giacomo betraktade dem mönstrande genom korstolens
brutna karm. När han såg deras brinnande blickar och
andaktsfulla åtbörder, log han nöjd och vände sig
hviskande till Botvid:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 14:17:16 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/afventyr/page0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free