- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
157

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

15/

synade de minsta gluggar och vrår. Slutligen fann han
på råd. Mot den nya, halffärdiga slottslängan, hvilken
utgick från det gamla tornet, voro byggnadsställningar
uppresta till en höjd, som nådde ett godt stycke
upp på gamla tornväggen, men endast topparne kommo i
höjd med det lägsta fönstret eller det som hörde till
köket. Snabb som en tanke hade Giacomo klättrat upp
för de isbelagda sparrarne ända upp till ställningens
sista gångplanka, och det återstod endast att äntra
den uppstickande släta stången. Utan att tveka grep
han verket an, men hans händer släppte taget på den
glatta isskållan, han förnyade försöket, han bet
sig fast, när han ville slinta, och han befann sig
slutligen i toppen; han räckte ut sin arm för att nå
fönsterhålan, men det fattades en half aln. Utan att
besinna sig satte han den smala spiran i en gungande
rörelse, det knäppte och sprakade om den, ty den var
spröd af kölden. Botvid stod andlös nedanför och fick
ett återfall af barndomsföreställningar, ty han bad en
tyst bön till den heliga jungfrun. Så hördes ett kort
kratsch, spiran sprang af, spjälk och flisor rasslade
ner mellan ställningens plankor, men Giacomo satt
fastklängd vid fönstrets stormhakar. I ett ögonblick
hade han tryckt in den mjuka hornrutan och stod på
köksgolfvet. Här var mörkt och huru annorlunda än
han såg det i tankarne nyss därute på isen l Med
svårighet trefvade han sig till kammardörren, fick
upp den och steg in i sjukrummet. Där mötte honom en
syn, som han aldrig sedan glömde. Sängomhängena voro
nerrifna och lågo i en hög på golfvet, stolpar och
spröten, som burit dem, stodo nakna ut från väggen som
skorstenar och takstolar i ett hus, där elden rasat;
bland trasor af sängtäcket, som den febersjuka rifvit
i strimlor, låg den hans själ älskat som en oformlig
massa, hvilken kastade och krökte sig som en fisk,
då han vill befria sig ur nätet. Hennes lilla fina
ansikte var rödt och uppsvälldt som en drinkares,
och de härliga svarta ögonen voro blodsprängda; det
mjuka håret, som förr sken som den svarta mårdens
skinn, låg hopknorradt, stripigt som torra ålskinn;
den lilla mysande munnen var borta, ty lapparne
voro uppdragna, så att tänderna syntes onaturligt
långa som på ett ätande rofdjur, och den lilla fina
skuggan på öfverläppen var som ett mörkt streck;
ansiktet var redan besatt med gröna fläckar, och en
förfärlig luft slog emot den inträdande. Den gamle
fadern låg på knä vid sängen och lyfte sin hand,
då Giacomo steg in. Giacomos första

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 14:17:16 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/afventyr/page0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free