Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Håll, herr praepositus, vi hafva dock tolkat
de heliga tingen för folket, vi hafva gjort dem
begripliga för folket, då de icke förstodo edert
romarspråk.»
»I ha’n varit med om att tillverka afgudabilder,
som I själfva icke trodde på, utan gycklade med. I
ha’n varit med och styrt ut sanningen, för att hon
skulle bli smakligare för de motvillige; nu skola
vi ha den kala, beska sanningen utan edra kryddor,
och som tolkar ären I öfverflödiga, ty nu skall talas
rent språk, som alla skola förstå. Eller hvad tolkar
du nu för röfvaren däruppe i de nya tornen? Köttets
lustar, hedendomens styggelser, som skola förströ
hans rusiga öga och hjälpa hans inbillning l Kyrkan
och matsalen voro dig lika heliga, och där finaste
brödet bestods, där var du alltid med! Onyttig är du,
lekare är ditt namn l Har du något allvarligt att
förkunna, så säg ut det; bryt sönder dina penslar,
tag Herrans Kristi kors på dig l Ära skall du icke
vinna på denna jorden, och icke guld heller, men du
skall skaffa dig oförgängliga ägodelar i himmelen,
dem hvarken mal eller rost fördärfvarl Frid vare med
dig!»
Prästen gick utan att vänta svar, och Giacomo följde
snart; men han ställde sina steg upp till byn, där
han fick skjuts till hufvudstaden.
När Botvid kom upp i alkemistens verkstad och fick
se Giacomos vidskepelse, fattades han af medömkan
öfver sin vän, ty han förstod, att en tillfällig
svaghet förledt honom. Emellertid uppsökte han några
profvade läkemedel ur örtriket och redde en dryck,
som skulle vara god mot febrar, hvarpå han gick
ner i sjukrummet. Han blef mycket förvånad att icke
finna Giacomo där, men han fick icke tid att gifva
luft åt sin förvåning, ty den sjuka låg redan i
själatåget. Drycken kunde hon ej mottaga, ty hennes
strupe var igensnörd af krampen. Det var en fasans
syn, och Botvid grät strida tårar, men den gamle satt
som förstenad af smärta. Slutligen reste sig den sjuka
upp i sängen och såg sig omkring med frågande ögon.
»Hvar är han?» frågade Botvid gubben.
Men denne såg blott på honom med slöa ögon. Maria
sträckte armarne mot Botvid, och i ett ögonblick hade
hon lindat sina armar om hans hals och tryckt honom
intill sig. Han kämpade som med döden, utan att ha
hjärta begå våld för att befria sig från den farliga
omfamningen; han hviskade
Strindberg, Svenska öden och äfventyr.
II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
