- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
163

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

163

lät honom icke längre se gudar och gudinnor; något
mer än nakna män och kvinnor blef det icke. Detta
något mer, som Giacomo alltid framhöll, blef för honom
endast en dikt. Det rena intryck, som marmorn gjort
på honom, tillskref han förnuftets klara blick, som
genast insåg, att det var sten och icke kött, och att
begäret sålunda upptäckte, att här icke stod något att
vinna. Det var sålunda icke någon gudomlig egenskap,
konstnären gifvit stenen, utan det var endast stenens
egenskap att vara sten, som afväpnade lustan. Den
nya tid, han hälsat med jubel, började att mindre
tillfredsställa honom. Han saknade tillbedjandet och
lof-sången vid den ombildade gudstjänsten, där man,
i stället för att dyrka Gud, satt på bänkar och tog
emot tillrättavisningar af en präst, hvilken steg
upp och talade i Guds namn. Förut hade man talat till
Gud, nu talade man vid prästen. Det hade kommit någon
emellan människan och Gud. Dessutom höll man kyrkan
stängd om söckendagarne, just då man som bäst under
arbetets börda behöfde slita sig lös ett ögonblick
och inne i kyrkan erinra sig, att man icke endast
arbetade för denna världen.

Vidare sårades hans sinne af att se huru allt silfver
och guld, alla dyrbara mäss- och altardukar flyttades
från kyrkan upp till slottet, där man nu kommit så
långt, att man fatt ett torn färdigt, i hvilket redan
de kungliga börjat gästa. Och när de kommo ut, så
var det slut med friden. Det ena upptåget följde det
andra, och vid ändlösa fester vakade man och bullrade
hela natten. Folket fick smak på oväsen och flärd
och blef högmodigt och vrängt. Skogarna gen-Ijödo af
jägarnes horn och hästsvennernas hojtande, bössor
knallade och piskor smällde; och om kvällarne, då
den fordom så fridfulla viken lade sig spegelklar,
plaskade åror och smattrade trumpeter: sång och luta,
bägarklang och jungfrurs löjen jagade änderna ur
vassen och skrämde måsarne från fisket; och i slottets
trappor klingade sporrar, rasslade rustningar och
frasade sidenkjolar. När Botvid slutligen tänkte på
att fria till fiskarflickan på Hernö, var hon redan
skämd af den elake herrn Samsing von Boxtadhöwde,
hvilken narrat henne med äktenskapslöfte. Marias
frid var ute; Botvid saknade den, och när bullret
blef honom olidligt, gick han ner på kyrkogården. Där
satte han sig på en bänk vid den olyckliga flickans
graf. Men festernas larm förföljde honom. Då kom han
att tänka på det afbrutna gästabudet däruppe i det
gamla tornet, och han mindes deras första

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 14:17:16 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/afventyr/page0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free