Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrifvarne, som de dragit in i landet. O, att behandla
sitt folk på sådant sätt, folk, som de ha’ att tacka
för allt. Hade inte dalkarlarne gått ut, så hade
han vackert befriat landet! Tänk! Han skall släppa
vilda djur i skogen för att få nöjet vara slaktare,
ty inte behöfver han det för maten? Och så ska’ vi
så och plöja för att fodra hans djur – vilda djur! Då
man knappt har bete för kostackarn.»
»Vi ska’ tuta ihop grannarne och slå ihjäl saten!»
sade Jost.
»Hå, vackert, vackert! Han har hela besättningen i
Kalmar, och de kan snart vara öfver! Nej, man får vara
knepig mot så’na här skälmar, och hjälper inte det,
så får man väl tänka ut något annat. När man inte
har makt, så får man begagna sitt förstånd. Det är
också en Guds gåfva, som inte är att försmå.»
»Fy, far», sade Jost, »inga räftag! Ut på marken och
slå’n i skallen!»
»Ja, så var det förr i forntiden, då kunde den fattige
också få vara hederlig. Men nu är det frågan om,
huruvida det icke är lika hederligt att försvara sig
som att angripa; och hvarje djur har fått vapen efter
sin art, näbbar, klor och tänder; ja, ormen har fatt
gift, och han vore väl dum, om han inte begagnade
det. Ännu har bonden vapen i huset, men han får inte
begagna dem! Hvad skall han då göra för att skydda
sig?»
»Han behöfver icke skydda sig, nu mer; för det gör
lagen», sade Jost och grinade.
»Jo, när lagen släpper vilddjur på hans mark, då
skyddar han allt! Nej, snart nog behöfva vi dem,
som skydda oss för lagen, och det har gått så långt,
att vi borde be Gud bevara oss för rättvisan! Kom
nu, Jost, gå vi hem och äta. Tids nog få vi spörja,
hvad den här nyheten skall bringa oss.»
Och så gingo de hem, men inte bundo de Tjasse den
dagen.
Det var midsommarafton. Jost var borta och hjälpte
flickorna med majstången. Fader Thomas och hans gumma
sutto ute på farstukvisten. Gumman glättade halsdukar
på en bräda, och gubben spingade stickor.
»Hvad tyckte du om baket?» sade gumman.
»Åhjo, lite knådigt bara.»
»Det vållar vedpinnarne, ni gaf mig.»
»Det vållar inte Jost och jag», menade fader
Thomas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
