Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då synes en människa uppe på backens hjässa. Tystnaden
är bruten. Strandskatorna ge alarm och skrika
klipp! klipp! Ejdrarna lyfta knorrande och stryka
utåt hafvet, skrakarne springa i vattenbrynet och
schasa vattnet, som forsar framför dem. Änder,
som hållit sig gömda i vassen, flyga knarpande upp
och skrämma gäddorna, som smälla med stjärtarne. Den
oändliga vattenspegeln, som icke hade en rynka eller
refva, är spräckt, och ring utom ring, som spillror
af ett sönderslaget stenkärl, spridas ut öfver den
blå duken, och måsarne, som varit borta, komma hem
och hafva tärnor med sig, och nu skriker hela luften,
och så dyka fiskarne ner i de lugna djupen, ty de tro,
att det är fara å färde.
Men det är bara kyrkvaktaren, som kommer för att sopa
kyrkan. Han sätter nyckeln i det rostiga låset och
öppnar den tunga dörren. En unken luft från vapenhuset
slår honom i ansiktet; gammal instängd vinterluft,
som midsommarsolen icke fått värma upp. Brandredskapen
hänga där, och här står ett kvarglömdt knäfvelspjut,
en benbruten bänk, några pallar, straffstocken,
en knippa spön, en kvast, en sönderslagen bild af
den helige Stefan från katolska tiden. Detta är
förgården till Herrans heliga hus. Kyrkvaktaren
tar spjutet och bär det ut på backen. Därpå tar
han kvasten, som står lutad mot den helige Stefan,
och viskar af straffstocken. Sedan undersöker han
dess gänger och lås. Men han måste profva den,
ty den skall begagnas. Han sticker in båda benen,
men då kan han icke låsa den själf. Han ser sig
om efter något föremål; den helige har bra ben;
och snart sitter det stelnade helgonet i stocken,
och kyrkvaktaren finner, att allt är godt och som
det skall vara, och så släpper han honom lös och
ställer honom mot väggen bredvid handsprutan. Så går
han in i kyrkan. Där är också kallt och fuktigt som
i en källare. Den korsfäste hänger som vanligt midt
emot den inträdande, hänger förgäfves som vanligt,
lutande sitt hufvud mot bröstet, hopplöst, modlöst,
som om han öfvergifvit tanken på att kunna få utredt
om människorna äro mera olyckliga än brottsliga,
större dårar än skurkar. På väggarna äro målade taflor
öfver goda människor, som piskas, knipas med tänger,
brännas lefvande af elaka människor, som de goda
ville väl, och därför pinas. Om de sitta där som en
uppmuntran att vara god eller en varning för att vara
det, det bryr kyrkvaktaren sig icke om. Han har sett
de där taflorna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
