- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
204

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya vapen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Sant som heliga Guds ord och sakramenten.»

»Kom, flickor!» sade Gertrud. »Hvad skulle vi här
att göra?»

Och de unga lämnade den gamla och källarluften,
men det var med blödande hjärtan, ty de höllo
den gamla kyrkan kär som ett barndomsminne, som
många barndomsminnen om julotta, konfirmation,
sommarsöndagar.

Det led framåt gudstjänst. Båtar kommo sakta
glidande in i viken, fyllda med beväpnade män och
helgdagsprydda kvinnor. Och från landsvägen kommo
skaror. Man samlade sig på kyrkbacken och förde
tysta samtal. Då blixtrar det uppe i skogsbrynet,
och fram kommer ridande lagmannen, fogden och en
fännika tyska landsknektar. Det slamrar och dånar i
harnesk och sadeltyg, och när de äro framme vid det
församlade folket, hålla de in hästarne och innesluta
i en fyrkant den beväpnade bondhopen, hvilken förblir
orörlig och utan att blotta hufvudena.

Lagmannen börjar tala. Ingen hand lyftes till
hatten.

»Af med hattarne», ryter fogden.

Ingen hatt tas af.

»Fäller pikarne!» kommenderas åt knektarne, och då
tagas hattarne af.

Därpå tog lagmannen ordet. Öfverheten, som alltid
hade folkets sanna väl för ögonen, ville nu också
ge ett uttryck åt den inneboende välfärdskänslan och
göra en gammal stadga till full verklighet, hvilket
skulle komma att öka folkets tacksamhetsskuld till
det regerande konungahuset, hvars stora stamfader
en gång, utan annan hjälp än tyska landsknektar,
befriat landet från danskarne. Några dalkarlar hade
visserligen hängt sig på, men de voro mera till skada
än till gagn, och den frihet dem blef förunnad att
bära vapen missbrukades, som bekant, under senare
tider, då de voro nog otacksamma att vända dem mot
sin egen konung, hvilken alltid haft deras sanna
väl för ögonen. Han uppmanade därför de närvarande
i konungens namn att nedlägga vapnen, så ville de
sedan tillsammans gå in i Herrans hus och tacka Gud,
som styr allting till det bästa. Som inga tecken till
uppmaningens åtlydande förspordes, kommenderades:

»Hållen edra pikar färdiga.»

Då kastade bönderna på en gång sina vapen med ett
stort brak i en hög på marken framför ryttarne,
så att hästarne stegrade sig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 14:17:16 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/afventyr/page0204.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free