Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En triumf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
marskalken, som redan har med täten anländt upp till
borggården. Tjutet upphör, och konungen vill gå,
men något håller honom kvar.
Slutligen kommer hofmarskalken.
»Din hustru är oartig», säger kungen.
»Är hon icke här?»
Hofmarskalken störtar in i sin frus kammare, ser
tomma skrin och lådor. Han kommer genast tillbaka.
»Hon är icke där heller!» säger han med andan i strupen.
»Hon har flytt!» säger kungen.
»Och Menelaus var icke med i tåget», tillägger hofmarskalken.
»Flytt med henne alltså! God smak! Skön afkomma!» säger kungen bittert.
»Afkomma?» invände hofmarskalken. – »Hon?»
»Nej, han!»
Hofmarskalken glömmer sin plikt, och omständigheternas
tvingande makt nödgar honom att göra en hotande
åtbörd full af för mycket förakt, för att han längre
skulle fa bära Jesu-frälsarorden om halsen och
marskalkstafven i handen.
»Far hem och odla dina kålhufven!» säger
konungen. »Men far fort!»
Därpå gick han, åtföljd af sitt hof, upp på rikssalen
för att höra ett nytt tal om krigets fasor och
fredens välsignelser samt för det andra om krigets
nödvändighet för fredens bevarande o. s. v.
Men ute på strömmen, utanför Danvikens kvarnar seglar
en liten fiskarbåt för ett enda råsegel ut åt leden
till Blockhuset. Vid röret sitter Menelaus, på botten
framför hans – hustru, efter han kallar henne så,
och i fören sitter mar-skalkinnan; alla klädda till
fiskare.
»Stackars kära syster, som jag icke kunde få med», säger marskalkinnan.
»Hvad skall man säga om oss, om er, marskalkinna,
som rymt med narren?» säger narren, som är glad.
»Man skall väl aldrig kunna säga, att jag rymt med
narren heller?» menar marskalkinnan.
»Så långt kan man väl inte gå», menar narren och
trycker sin hustrus hand. »Men friskar vinden, så
äro vi snart till hafs, och om jag icke hört orätt,
så ha vi danska kryssare utanför Svenska Högarne,
och äro vi där, ha vi icke långt till Köpenhamn – för
att få se en ny triumf – och höra ett nytt Te deum!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
