Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medvetande om, att detta ärende till vakten var något
ringaktadt, och nu upprinner hon alla tänkbara gränder, som
obemärkt kunna leda ned till kasernen. Gränderna finner
hon upp, men de äro mörka, trånga, smutsiga, och i dem
möter hon endast fattiga och illa klädda människor, som
icke se med förakt på henne. Värst är dock, när hon skall
gå förbi det lilla stycke af det öppna torget, som ligger
framför vakten vid Rådstun. Hon vill där sjunka genom
jorden, draga kappan öfver ansiktet, bli osynlig, som man
blir i sagorna, och hon hittar på att fälla ögonlocken, så
att hon endast ser de rundhuggna gatstenarne framför
fotspetsarna. Hvar gång hon kommer ut ur den mörka
grändens mynning och ljuset från den öppna platsen slår emot
henne, faller hon i svettning och ångest, och det är för
henne som att simma öfver en sjö eller gå på en spång
öfver ett bråddjup. Men när hon fäller igen ögonlocken,
går hon med snabba, säkra steg mellan hästar, bärare och
åkdon utan att bli knuffad af någon. Emellertid äro dessa
ögonblick så förfärliga för henne, att hon äfven om
söndagarne vid samma tid faller i ångest, fastän hon då är
befriad från tjänstgöringen.
När hon kommer in i vaktrummet, där fadern vistas,
brukar väbeln taga henne under hakan och fråga henne
hur hon mår. Detta har han gjort i många år, men nu
en dag, när han vill göra det om igen, säger fadern med
sträf röst:
»Låt vara med karesserna!»
»Hm!» svarar kamraten, »det är ju vår Tekla.»
»Jag tycker inte om det där», brummar fadern igen.
»Kan du inte se, att flickan har lång kjol.»
Tekla visste nu, att hon inte var barn längre, och
hennes blifvande ställning som tjänare började bli henne klar
och oroade henne.
En middag, då hon smugit in i sin sist upptäckta Peter
Apollosgränd, hvilken förkortade vägen öfver torget med
åtskilliga steg, och med ångest slående ner ögonen, så att
hon numera af vana verkligen trodde sig vara osynlig,
lämnade hon gångbanan vid husväggen och begaf sig in på
Själagårdsgatan. Men i dag hade man hackat upp isen,
och den låg i stora stycken kant vid kant, så att det rörde
sig som hafsvågor under fötterna. Vacklande sätter hon
till att springa öfver de hårda kammarne, undviker
hästhufven på känsel, när deras mjuka nosar snudda vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
