Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lära sig något nyttigt i stället för dessa pengar, svarar
flickan:
»Hvad tjänar det till att lära något? Jag lefver inte
länge.»
Då blir modern tröstlös och tror att så är, och så gör
hon allt hvad dottern vill för att icke förkorta hennes
dagar.
Hvarje söndag gick Tekla i kyrkan. Första tiden efter
konfirmationen fann hon det något kallt att icke vidare få
sitta i koret som läsbarnen gjort, och hon kände, att hon
icke mera hade samma uppbyggelse som förr af att höra
predikan. Hon var icke längre med bland
hufvudpersonerna, som riktade uppmärksamheten på sig; och hon fick
stående på gången bevista gudstjänsten, under det att de
förnäma sutto i sina abonnerade bänkar. Men nu på
sommaren, när de förnäma voro på malmarne eller ute på
landet, öppnades deras bänkar, och som det var litet folk i
kyrkan, kunde Tekla alltid finna sig en god plats. Det
var som att lefva i en annan krets de timmar hon satt i
bänken och läste de adliga namnen på anslagstaflan och
betraktade hjälmtecken och hjärtvapen. Där lågo hyenden
med broderade namnchiffer och fotpåsar af sjubb, som
spredo en doft af muskus omkring sig. Där funnos
psalmböcker med silfverplåtar, och under bönpulpeten hittade hon
en luktflaska af agat.
När det var mycket ondt om folk i kyrkan, och prästen
af vana vände sig till de förnämas bänk, tyckte Tekla, att
han talade ensamt till henne, och hon gaf med svaga
rörelser på hufvudet till känna, att hon hörde honom, och hon
förstod honom; hon och han ensamma visste Guds rikes
hemligheter, som för dem där bakom aldrig skulle kunna
bli uppenbara. Och hon var redan så djupt inne i sin dikt
om inbillad storhet, att hon kände ett visst medlidande med
de blygsamma, som ej vågat sig fram dit hon vågat.
Så gick slutligen sommaren till ända, och Tekla hälsade
det första höstregnet med en stilla glädje. På kyrkogården
dansade snart ett och annat gulnadt löf omkring
grafvårdarne, och det blef kallt att sitta ute. Nu måste han snart
komma igen, tänker hon – och han kommer. Hon ser
honom igen efter tre månader, men hans ansikte är
förändradt. Han har icke allenast blifvit solbränd och fet,
utan där ligger ett nytt uttryck i hans drag. Han ser
lyckligare ut. Lyckligare efter dessa tre förfärans månader.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
