Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
missfoster, dem föderskan ej vill erkänna som sina barn,
fastän hon ej kan förneka dem!
Så tänkas tankarne. Den hvita påskriften, som hänger
ner från halsen på den svarta flaskan, säger: ser du så
vackert ett hvitt sorgförkläde tar sig ut på den svarta
ylleklänningen. Du går på gatan med de långa nystärkta
förklädesbanden och de breda snibbkragarne, folket vänder sig
om och hviskar: stackars flicka, hon har fått djup sorg!
Så varmt det känns, när mänskorna säga så där och ändock
bara ge luft åt hvad de skulle känna i ditt ställe. Och så
kommer fästmannen och får se dig i den vackra
sorgdräkten; och han blickar vördnadsfullt upp till dig, som om
du fått några högre egenskaper genom din förlust, och när
han suttit en half timme, vill han kyssa dina ögon, som
gråtit sig fula, och han lägger sin arm om ditt lif och
hviskar: den där dräkten klär dig, Tekla! – O så ljuft att
ha sorg!
Modern rör på lakanen i bädden, och det låter, som när
det prasslar i skogens snår och vandraren spritter till.
Bort med de stygga tankarne, som komma smygande
öfver den värnlösa, som ej har kraft att slå dem tillbaka.
Hon ber Gud, att modern skall få lefva, – ber Gud, att
hon skall vilja, att modern skall lefva. Men hon kan icke
vilja det. Hvarför skulle hon önska sin mor ett förlängdt
kvalfullt lif, som förr var mindre olyckligt än nu, då lyckan
kom. Hade hon inte sett, huru herr Clement led, när han
måste besöka sin fästmö i det mörka, illa kända huset.
Hade hon inte märkt, huru modern blifvit i smyg beledd
hos svägerskan på förlofningskalaset. Jo, det hade hon
märkt, och hon hade också sett sin mors sorg och djupa
förtviflan, då hon hemkommen i sitt kyffe satte sig att gråta
och på dotterns frågor endast svarat: dit går du, Tekla,
men dit går aldrig jag mer.
Och huru skulle det bli sedan, när hon blef gift. Skulle
inte Clement behöfva hyckla deltagande och sonlig vördnad
hvarje gång modern kom på besök. Skulle inte hvarje
oöfverlagdt ord bli ett styng, hvarje misstänkt min en
anledning till kif! Jo, bäst som sker, och det var Guds
barmhärtighet.
Modern suckade och täcket höjdes ett par gånger.
Tankarnas garn klipptes af, men knutarne lågo där olösta på
trådändarne, och det kom icke mer några hvarför på en
lång stund. Men med den återinträdande tystnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
