Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
451
I detsamma kände hon en rysning, märkte, att hon
störtade upp och hörde sin hesa röst utropa: »Herre
Jesus!»
Ty i detta ögonblick gick det upp för henne, att
det måste vara afrättsplatsen, och att hon kommit
till galgbac-ken utanför Skanstull. Men när den
första fasan lagt sig, steg nyfikenheten upp. Det
ovanliga, det rysliga lockade och höll henne kvar,
och nu började hon betrakta tillställningarna med
ett visst behag. Hon firade ner linorna, i hvilka så
många brottslingar blifvit hängda, lade snaran om sin
hals, och när hon drog till den halfvägs, kände hon
vällustiga ryckningar i benen. Och när hon skådade ut
öfver den nertrampade gröna ängsbacken, tyckte hon sig
se den stora åskådarhopen. Utan att hon ville det,
gingo hennes tankar tillbaka till den dagen och det
ögonblicket, då hon afundats häxan på Blasieholmsbron
dennas öde. Hur skönt, menade hon, att fa sluta så,
och just nu, då lifvet icke erbjöd henne något mera
än att långsamt pinas ihjäl af en man, som hon skjutit
undan och som skulle stänga henne inne, bevaka henne,
lyssna på hennes hostningar, som slutligen skulle
föra henne i sängen, där hon utan vittnen, kanske utan
läkare, skulle tvina bort mellan unkna lakan. Ja, hon
ville dö, men först hämnas, och i döden draga med sig
den hon hatade med hela sitt klasshat. Och med hatets
skarpsinne och sammanknytningsförmaga genomskådade hon
i en siareblick hela planen, som egna drifter redan
väft tillsammans, och hvilken hon endast behöfde ta
ner från väfstolen och breda ut fardiggjord.
Segerviss och som en, den där blifvit räddad från
det, som var värre än döden, ett kvalfullt lif,
steg hon ner från schavotten och gick åter upp på
landsvägen. Med lyftadt hufvud, eld i blickarne och
fasta steg började hon sin vandring mot stadsporten,
under det hon såg morgonsolen lysa på Marias och
Katarinas tornspiror, som reste sig öfver Södra
malmen. Och en enda tanke behärskade henne, att snart
skulle denna stad, från palatset till kojan, känna
hennes namn, veta, att hon var väninna till grefve
Schlip-penbachs dotter, och att hon stod i förbund
med den ande, hvars makt i dessa tider var större,
än att den kunde bekämpas af Herren och hans tjänare.
I ett gammalt hus vid Riddarholmen, som
fordom tillhört Franciskanerklostret, hade
trolldomskommissionen ånyo sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
