Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid likvakan i Tistedalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nej, benkarfvare! Vi ska’ aldrig slåss. Ni är en
mästare i likrefning; och så som ni skar opp den
Alexandern vore inte Turken själf karl till. Tag min
hand, och tack för, att jag slapp drälla ur mig allt
det där!»
»Skalk, som låtit mig sitta och prata hufvet af mig! – En
skål för gamla Sverige, och nya!»
»Konungen är död! Lefve drottningen!»
»Eller Landtgrefven!»
»Men icke Hertigen!»
»Helst friheten!»
Ännu hördes stojet från de halfrusiga inifrån
likhuset, när den grågula decembermorgonen grydde där
ute, där trossvagnar och kanoner rullade fram öfver
krossade smutshögar som varit nummer i Jönköpings- och
Lifregementet, en blandning af mänskliga inälfvor
och klädestrasor, en sko med en fot i, en handske med
några fingrar, ett öra inpackadt i en hårboll. Ner
ur dalen mot riksgränsen bullrade artilleriet,
slamrade rytteriet, trampade fotfolket, under det
kurirer sprängde förbi, ner öfver diken och åkrar,
upp öfver bergstalp, en kappridt om konungaarfvet
till ett folk och ett land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
