Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stråmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
525
nedlåtande sig till råheter, som ej varit att vänta
från en kvinna af hennes stånd. Det ena ryktet
värre än det andra satte hon i omlopp. Än var hon
förenad med en af naturen vanlottad, än med den
liderligaste best, som icke skydde några medel för
att tillfredsställa sina djuriska drifter.
När slutligen pratet vederlades genom konungens
förbindelse med fröken Taube, hade den förskjutna
makans raseri inga gränser. Hon lefde i ett tillstånd
af ursinne, än hän-gifvande sig åt själfmordstankar,
som gjorde bevakning nödvändig, än utbrytande i
ohejdad passion.
Emellertid hade konungens förbindelse med fröken
Taube en tid bortåt vunnit allmänhetens och det
rådande partiets gillande, därför att drottningen
med de förhatliga Garl XII:s sympatierna sattes i
skuggan. Men när nu hattpartiet kommit till väldet
och i dettas politik ingick krig mot Ryssland,
påkallade behofvet en uppgräfning af Carl XII:s
skugga. Äfventyret med major Sinclair, svenska
sändebudet, som mördades i Ryssland, samt Carl
XILs förhärligande i Sin-clairsvisan gåfvo vind åt
rysshatet, och på samma gång fick den förskjutna
drottningen en fläkt i sina slappa segel. Samme
Hattar, som stiftat förbundet mellan konungen och
fröken Taube, ansågo nu förenligt med sina intressen
att i sedlighetens namn söka hafva förbindelsen när
konungen väl återkommit från sin hessiska resa. Och
det var åt den fördomsfrie ärkebiskop Erik Benzelius
riksdagen ånyo uppdrog det ömtåliga värfvet, så mycket
ömtåligare som Hans Högvördighet från ungdomen var
känd att vara en galant herre.
Erik Benzelius, den mångkunnige, glade
upplysningsprelaten, satt i sin våning han under
riksdagarne disponerade i Stockholm. Han gaf
morgonaudiens och gjorde ingen skillnad till person.
Betjänten släppte alltså in en djäkne eller gymnasist,
som ville ha testimonium till akademien. Ynglingen var
icke okänd, hade tvärtom vunnit en viss ryktbarhet
för en förbindelse med en känd skönhet, och hvilket
nu låg honom i fatet.
»Nåå», började ärkebiskopen audiensen. »Hvad har ni
studerat?»
»Allehanda, mest humaniora», svarade ynglingen
djärft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
