Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sam, ehuru yster. Och ett sådant tacksamt
hjärta han hade! Han strök sin varma,
sammetslena nos längs Kristians arm, hvar gång
denne gaf honom salt och bröd, hafre eller en
sockerbit. Det djuret var bättre än mången
människa, bestämdt bättre än hans olydiga
dotter och otacksamma svärson. Hade någon
sett honom skygga? Nej, inte för själfva fan!
Hade han någonsin snubblat? Aldrig, icke i den
värsta utförsbacke. Sådan var Jalo, det
ut-märktaste djur inom Finlands landamären.
Knappt fanns ens i Ryssland dess like. När
skulderna tryckte Kristian värst, när Molok öppnade
sitt gap och fordrade mera offer, ständigt mera
offer, gick Kristian in i stallet, ryktade sin
Jalo, smorde hans hofvar svarta, flätade hans
man och klappade hans manke. Och han var
säker på att återvända från stallet vid bättre
lynne, än då han gick dit.
När Jegor Timofeitschs fordringar växt
Kristian öfver hufvudet, så att denne icke såg
någon utväg att befria sig från sin blodsugare,
spände han Jalo för en lätt släde och for till
Viborg, för att tala med en advokat, »Syöteri»
själf. Han kunde aldrig tro, att Jegor hade
skrifvit riktigt upp. Hans fattiga små inköp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
