Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han hört om troll och häxerier i blinken drog
genom hans uppskakade hjärna. Medan han
ännu gnuggade sig i ögonen för att öfvertyga
sig om att han verkligen var vaken, klef Jegor,
hans ovän Jegor, in på gården med betsel och
piska. »Hästen är min,» sade han; »låt bli
att locka honom hit.» .
Jegor grep Jalo i pannluggen, lade
svärjande betslet på och lofvade, att han nog skulle
vänja hästen af från att ilöja öfver gärdet.
Med många omilda ryckningar ledde han den
stackars Jalo hem till sig, och om en stund
hörde Kristian hingsten stampa och stöna af
fruktan under Jegors piska. Att slå Jalo, slå
en sådan häst, det var oerhördt.
Från denna dag blef lifvet ett helvete för
Kristian. Att sakna hästen hade varit en plåga;
men att ha den hos sin värsta ovän, att aldrig
kunna återförvärfva sig den, att se den alla
dagar och icke kunna nalkas den, det var
ändock värre. Allt hvad Jegor hittade på för
att i Kristians närvaro skryta med hästen och
pina honom, det gjorde han samvetsgrant. Alla
slag han själf uppburit gaf han igen åt Jalo.
Och om hingsten, hvad som understundom hände,
kom i fyrsprång in till sin forna herre och lik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
