- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
13

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


“Åh nog ska’ det lyckas“, menade Arthur. “Om
ingen plats finnes här nere, så är väl någon ledig på
läktaren eller i smårummen!“

Sedan våra båda vänner en lång stund irrat
omkring i salongen, knuffats och blifvit knuffade, utan att
ha lyckats erhålla någon plats, gingo de ändteligen upp
på läktaren, der de kommo fram till ett bord, som just
i detsamma lemnades af en herre och en äldre dam.
De slogo sig ned der och begärde in upsalapunsch.

Under det Arvid betraktade folket nere i salongen,
fick han syn på en herre, som oafvändt betraktade
honom med mindre vänliga blickar. Arvid blef förvånad
öfver denna närgångenhet, och äfven Arthur, som
observerat den okändes ögonkast, blef icke mindre förundrad.
Han frågade slutligen:

“Känner du den der, som fixerar dig så skarpt.“

“Nej, jag vet mig aldrig förr ha sett honom“,
svarade Arvid tankfull, “men nog tycker jag att ansigtet
är bekant för mig.“

“Det är en inbiten snobb, det synes nog“, inföll
Arthur och gaf den okände ett barskt ögonkast.

“Ja, så ser han ut.“

“Men“, fortfor Arthur, “ni ha bestämdt varit i
något delo med hvarandra, ty hans blickar tyckas säga
så mycket som: det var du, som stod mig i vägen.“

Arvid spratt till. Arthurs ord hade med ens för
honom afslöjat gåtan.

“Du har rätt“, hviskade han så lågt, att ingen af
de bredvid sittande hörde det. “Nu känner jag igen
den oförskämde.“

“Berätta, berätta!“

“Det var ju han, som anföll det ensamma
fruntimret — — —“.

“Aha, henne“, afbröt Arthur med tonvigt på sista
ordet.

“Ja“, svarade Arvid sakta. “Du har inte hört mitt
äfventyr till fyllest. Kom, låt oss gå in i hörnrummet,
så vill jag förtälja det för dig.“

När de båda vännerne lyckligt och väl hamnat i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free