- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
39

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dig så enkelt som jag ville. Tack för det, min flicka.
I rappet ha vi väl snart våra gäster här.“

“Snälla pappa, hur ska’ jag nog kunna tacka dig
för den glädje du beredt mig genom att bjuda hit våra
vänner“, sade den unga flickan och smekte fadren.

“Derigenom att du alltid är öm och god mot dina
föräldrar, min Ellen. Din och Arthurs kärlek blir vår
högsta belöning.“

Ellen ville svara, men i detsamma stack
kammarjungfrun in hufvudet och sade:

“Löjtnanten och kaptenen ä’ här nu.“

*



Firandet af en förmögen flickas adertonde
födelsedag, äfven om hon icke kan jemföras med Ellen
Henriksson i fägring, ger alltid ämne till åtskilligt allvarliga
betraktelser och framtidsförhoppningar, åtminstone hos
de ogifte manlige gästerne. Så äfven vid detta tillfälle.
Unge kontorister, extraordinarier i embetsverken,
vigilatörer, både ofrälse och adlige, militärer i granna
uniformer och en packe oinlösta skuldsedlar i byrålådan, alla
desse och flere dertill gjorde sig de mest lysande
förhoppningar denna afton. Insatsen utgjordes också af
minst femtiotusen, och det är en hel förmögenhet i vår
fattiga Nord.

Ifrigast af alla voro likväl kapten Hjelmbuske och
löjtnant von Sporre, och isynnerhet bemödade sig den
sist nämnde att på alla möjliga sätt väcka Ellens
intresse. Han hade också för aftonen tagit på sig sin
mest förtjusande mine och bar pincenez’en med det honom
egna behaget och sjelfbelåtenheten. Tack vare sminket
kunde Hjelmbuske riktigt grundligt förarga sig men
hvarken rodna eller blekna vid kamratens artighet.
Mången mustig krigared gick i tysthet öfver hans läppar,
och i harmen att gång efter annan se sig undanpetad
af rivalen, som hade mera “talande tunga“, störtade han
i sig det ena punschglaset efter det andra. Han svor
också heligt vid sitt sabelfäste, och den eden var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free