- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
41

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Arthur och hans vän drogo sig tillbaka, “det kan inte
vara någon annan än han! Hvilket möte!“ Och hon
slutade sin tankegång sålunda: “Den stygge Arthur, som
inte kunde förklara mig allt, men“, tänkte hon vidare,
“hur skulle han kunna göra det, när han inte visste
någonting.“

Ellens sprittande glädje var för qvällen bortblåst.
Kaptenen och löjtnanten ville spricka af harm, ty icke
så oriktigt tillskrefvo de Arvids närvaro den unga
flickans tankspriddhet.

“Hör du“, sade kaptenen och tog löjtnanten
afsides, “den der pojkvalpen håller på att öfverflygla oss.“

“Jaså“, sade von Sporre och såg bort till Arvid
och Ellen, som genom Arthurs bemedling blifvit inledda
i ett lifligt samtal.

“Ja, har du inte ögon att se hur förtjust hon är
att få tala med studentpojken. Anamma och besitta,
bror, hvar är nu vår charmanta tur?“

Löjtnanten bet sig harmfullt i läppen, men teg.
Sedan han en stund stått försjunken i grubblerier, gick
han hastigt bort till Ellen och sade, i det han gaf Arvid
en sned blick:

“Tillåter ni, min fröken, att jag får nästa vals
med er?“

“Jag tackar, men jag är redan uppbjuden“, svarade
Ellen allvarsamt. Detta afskräckte likväl icke
löjtnanten att slå sig ned midt emot Arvid och deltaga i
konversationen. Hans käckhet, det enda fält, hvarpå han,
såsom många andra af våra “försvarare“, kunna visa
sig tappre, ditlockade kaptenen och med honom en svärm
af Ellens andre beundrare. Arvid, som i detta
ögonblick ej ville täfla med de andre, reste sig och uppsökte
Arthur, som skrattande mottog honom med dessa ord:

“Ser du, jag är mäkta fallen för öfverraskningar,
och — — —.“

“Du visste då, att det var din syster som jag hade
tillfälle att göra den der lilla tjensten?“

“Skulle jag inte det, när du med sådan värme i
Berns salong omtalade ditt äfventyr!“

Arvid rodnade starkt vid tanken på att han lagt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free