- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
48

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det är en svag natur, som i ledband följer den slugare,
En dum karl annars.“

Arvid försjönk en stund i betraktelser. Han hörde
icke skrattet och skrålet omkring sig. Dess mera
observerade Arthur de båda civilklädde militärerne. De
uppförde sig alldeles som hade de varit millionärer. Det
är så snobbars sed. Det ena vinglaset efter det andra
skickades upp till sångerskorna, och hvad fingo väl våra
herrar i belöning? En vred blick af mamma. Se der allt!

Plötsligt uppstod ett litet “gurgel“ mellan våra
civile militärer och ett par bokhållare, som icke tyckte
om att de blefvo tillbakasatte. ’En ann’ kan vara så
god som en ann’, tänkte de, och läto handling följa på
beslutet. Det blef en “ädel“ strid om hvem, som kunde
öfverbjuda den andre. Slutligen hviskade kaptenen till
löjtnanten:

“Men, så sluta då en gång. Kassan tål inte vidare
afbränningar.“

Löjtnanten ryckte till. Hans ansigte var blossande
rödt, och med dundrande stämma skrek han, i det han
steg upp:

“Kom, bror! Det är under vår värdighet att inlåta
oss i samtal med brackor.“

De båda militärerne reste sig. Men på samma
gång reste sig äfven det sällskap, med hvilket de sökt
och erhållit gräl. En strid förestod, det syntes tydligt.
Förgäfves trängde sig källarmästaren fram. Han blef
ögonblickligen undanpetad.

“Ge rum här“, utbrast von Sporre morskt, “annars
slå vi er i bitar.“

“Ha, hå! Var lagom styfva“, hånade en undersättsig
bokhållare och ställde sig i löjtnantens väg. “Jag
känner er nog; ni är — — —.“

Han fick ej fullborda meningen, ty i detsamma låg
han, träffad af löjtnantens knutna hand, råklång på
golfvet. Tumultet blef allmänt. Somlige togo officerarnes,
andre bokhållarnes parti. Endast våra tvenne vänner
förhöllo sig passive. Källarmästaren skrek på hjelp.
“Luften“ instämde och det blef en oreda, som icke var
så ovanlig på detta ställe. Käppar, paraplyer, ja, till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free