- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
49

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och med glas haglade kring von Sporres och
Hjelmbuskes öron, och slutligen måste de retirera. De kommo
då i närheten af det bord, der Arvid och Arthur suto.

“Ska’ vi hjelpa dem“, hviskade Arthur och reste
sig upp. “Det är oförskämdt, att två måste stå emot
en sådan svärm.“

“Nej, för Guds skull sitt stilla“, förmanade Arvid,
och tvang Arthur, som sprungit upp, att åter sätta sig.
“Det ligger ju ingen ära uti att slåss på ett sådant
ställe som detta.“

Arthur satte sig, men knöt ändå händerne. Von
Sporre och hans kamrat hade hunnit fram till deras
bord.

“Nej, se vår qvinnotjusare“, ropade den först nämnde,
då han fick syn på Arvid. “Tänk om hon visste, att ni
besöker detta ställe!“

Arvid blef eldröd af harm.

“Det beror endast på uppförandet“, svarade han
och brusade upp. “Dessutom har jag en sak att tala
med löjtnanten om“, fortfor han. “Det är — —.“

“Om brefvet, ja“, inföll von Sporre, på hvilken
ruset nu gjorde sin verkan. “Hvilken öm epistel! Jag
förvarar den så väl! Ni må tro att det är en talisman,
som ger mig aldra minst femtiotusen i ersättning. Ha,
ha, ha!“

Med dessa ord drog han upp en näsduk och
torkade den svettiga pannan. Han märkte icke att ett
litet sammanviket papper följde med. Men Arthur, som
stod icke långt ifrån honom, gaf akt derpå, och utan
att löjtnanten såg det böjde han sig ned och upptog
papperet. Vid den första blick han kastade derpå,
ljusnade hans drag och han mumlade för sig sjelf:

“De ä’ räddade.“

Löjtnanten ville fortfara med sitt hån, men inom
några ögonblick var han trängd mot dörren.
Hjelmbuske, som icke var så rusig, sökte förgäfves att hålla
massan ifrån sig och kamraten. Lång tid hade likväl
icke gått till ända, förrän de båda officerarne befunno
sig ute på gården. Von Sporre kom ut genom dörren
med den fart, att han nära nog stått på hufvudet utför

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free