- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
53

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i långa kappor väl insvepte karlar skynda ned till
åkarestationen vid Operan. Sedan de talat några ord med
kusken satte de sig upp och det bar af i rask fart öfver
Norrbro och vidare nedåt Skeppsbron. Utanför Logården
stannade droskan och den ene karlen steg af, förde en
stund ett hviskande samtal med kamraten inuti vagnen
och aflägsnade sig derpå åt Gustaf III:s staty. Sedan
åkaren vändt stannade han vid sydöstra flygeln, tätt
invid de väldiga svarta stenarne. Karlen inuti vagnen
tittade då och då försigtigt ut åt det håll ditåt kamraten
försvunnit, och ju längre tiden gick framåt, utan att
något afhördes, dess oroligare blef han. Vi lemna
emellertid honom, för att se hvad som tilldrog sig vid
“snillekonungens“ bildstod.

I samma ögonblick som den i kappa insvepte
karlen stannade vid stodens piedestal närmade sig norrifrån
en enslig vandrare med långsamma steg. Den okände
vid statyn märkte honom icke, ty han stod vänd mot
söder. Han stod der nästan lika orörlig som sjelfva
stenbilden, och det var endast då och då som han gjorde
en lätt rörelse, förrådande den harm, som besjälade
honom, under det han mumlade:

“Fördömdt att jag skulle tappa brefvet i går! Beror
nu på hvem som funnit det. Och mitt bref som
afsändes i förväg. Anamma och regera, en sådan otur! Har
hon nu fått — — men jag tröstar på lyckan», afbröt
han sig sjelf. “Hon måste komma! Men, ska hon
komma ensam? Det är just det jag får se! Tiden är inne
nu! Ah — — skymtar inte en qvinnogestalt der framme?
— Nej — — det var en karl. Fördömdt!“

Den enslige vandraren nere på kajen stannade. Han
tycktes skarpt begrunda någonting. Omsider slog han
tillbaka rockkragen, som tillförne varit uppslagen ända
till öronen, och vi igenkänna nu Arvid Herner, vår unge
hjelte. Hvarför hade han företagit denna promenad?
Ville han kanske söka en fristad i sjön, som nästan
alltid sopar igen spåren, eller månne han gått ut för
att i naturen finna svalka för en inre brand?

Vi finna svaret då vi lyssna till hans korta
monolog:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free