- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
52

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hon skulle möta den okände eller kände. Hvilken det
kunde vara hade hon ingen kännedom om. I sådana
ögonblick firar nästan alltid qvinnans beslutsamhet, så mycket
omtalad, sin triumf. Så äfven nu. Då Ellen såg, att hon
icke kunde få brodren i sällskap, beslöt hon sig för att
gå ensam, anförtroende sig åt sin lycka. Till modren
nämnde hon icke heller ett enda ord.

Då klockan i Tyska kyrkan slog tre qvart till åtta
stod Ellen i husets undre förstuga. Men innan hon gick
öfver tröskeln, stannade hon och betänkte sig. Hennes
obeslutsamhet varade dock ej länge. Tanken på att återfå
det olycksbringande brefvet häfde hos henne alla
betänkligheter. I detta ögonblick var hon kraftfull. Hon såg
ej, hon ville ej se de svårigheter, som möjligen skulle
komma att uppresa sig emot henne.

“Tiden lider“, hviskade hon för sig sjelf. “Intet
ögonblick är att förlora. Jag måste ha brefvet tillbaka.“

Med dessa ord trädde hon beslutsamt ut på gatan,
såg sig omkring några ögonblick bland de promenerande,
och då hon icke varseblef något bekant ansigte, ilade
hon med skyndsamma steg utåt Nygatan mot slussen.
Hon ville taga vägen öfver Skeppsbron.

Knappt hade fem minuter gått tillända efter Ellens
bortgång från hemmet, då en ung man med raska steg
ilade uppför trapporna till kamrer Henrikssons våning.
Denne unge man var Arthur.

“Ellen är räddad och äfven Arvid“, mumlade han
och ringde på. Och då en tjensteflicka öppnade frågade
han genast:

“Är syster hemma?“

Då han derpå fick ett nekande svar, kastade han
sig vårdslöst i en emma, under det han tänkte:

“Hon kommer väl snart. Jag ska invänta henne.“

*


8.



Ungefär vid samma tid som Ellen Henriksson
lemnade sitt hem för att möta den okände, syntes tvenne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free