Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närmare i fall hans hjelp behöfdes, något som han kunde
sluta sig till af de ord han hört, smög han sig med
ljudlösa steg bakom piedestalen, der han var helt och
hållet skyddad.
Qvällen var mörk och otreflig, och så långt man
vid gaslyktornes sken kunde se uppåt Slottsbacken, eller
utåt Skeppsbron, syntes endast få vandrare och, med
långa uppehåll, en åkardroska. Det var ett ypperligt
väder för dem, som önskade promenera i det närmaste
ensamma och utan allt för många vittnen.
När qvinnan, som gick mycket sakta, kom ett par
alnar från löjtnanten, som liksom tvehågsen gått emot
henne ett par steg, stannade hon tvärt och sade med
en ton, hvari hon försökte inlägga så mycket mod som
möjligt:
“Jag vet ej hvem ni är, men är ni en hederlig
man, så återgif mig brefvet.“
Arvid studsade. Hade han icke hört den rösten
tillförne? Jo, bestämdt var det så. För att icke ett
enda ord skulle gå förloradt lutade han sig framåt så
långt han kunde.
“Ni känner inte igen mig“, sade von Sporre med
ett sött leende och försökte att fatta qvinnans händer.
“Och dock igenkände jag er redan på långt håll!“
Ellen, ty det var naturligtvis hon, sprang tillbaka,
under det hon uppgaf ett rop af både förskräckelse och
förvåning. Hon sansade sig likväl snart och sade, icke
utan lätt ironi:
“Det var således ni, som tog brefvet?“
Löjtnanten bet sig harmfullt i öfverläppen, men
svarade genast under ett det förbindligaste leende han
kunde åstadkomma:
“Ni är bitter, mamsell Henriksson. Orsaken
hvarför jag af en händelse kom att behålla det lilla
papperet, som var ganska intressant att läsa igenom,
åtminstone för den hjelpliga svenskans skull, var — — —.“
“Nyfikenhet naturligtvis“, ifyllde Ellen raskt. “Men,
min herre“, fortfor hon och antog en värdig mine, “här
är inte platsen för samtal oss emellan. Då ni besvärat
mig att gå hit i denna ruskiga afton, i stället för att,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
