- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
56

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sågom det anstår en man af ert stånd, antingen
hemsända eller också sjelf öfverlemna brefvet, så anhåller
jag att ni nu genast återlemnar detsamma, på det att
jag må kunna skynda mig hem.“

För andra gången bet sig löjtnanten i läppen, och
nu hårdare. Han betänkte sig en stund innan han
svarade. Under denna hans betänketid vilja vi efterse hur
det står till med Arvid.

Denne hade snart känt igen Ellen, och hans
första tanke, då han fick höra orsaken till det möte hon
hade med löjtnanten, var att springa fram och inför
rivalen yppa allt för henne. Men han kände sig helt
besynnerlig till mods, och följden blef den, att han
inväntade hvad som komma skulle. En aning sade honom,
att vigtigare händelser skulle tima. Många gånger höll
han på att gifva sig till känna, men alltid var det något
som tvang honom att stanna qvar.

“Gif mig brefvet nu“, sade Ellen ånyo, och nu icke
utan en viss ångest. “Jag vill ej vänta längre.“

Ett fint leende, som undgick både Ellen och Arvid,
spelade vid dessa den unga flickans ord kring von
Sporres läppar, då han svarade:

“Min nådiga! Jag fäster ett vilkor vid brefvets
utlemnande.“

“Och hur lyder det vilkoret?“ frågade Ellen med
halft föraktlig stämma.

“Vilkoret är dyrt. Ni måste ge mig er hand.“

Löjtnantens röst darrade lindrigt, ty oaktadt sin
påflugenhet, kunde han icke undgå att baxna, då han
tänkte på den höga point han spelade. Hans läppar
logo ändock, liksom om han redan vunnit seger.

“Min hand“, svarade Ellen med förtrytelsens
rodnad på sina kinder. “Ni har en gång hört mitt svar.
Jag ändrar det aldrig.“

“Kom ihåg, att ni då blir utpekad af hela
Stockholm“, inföll von Sporre hotande.

“Och det genom er“, ifyllde Ellen med förakt.

“Ja, just genom mig.“

Det var så nära som på ett hår, att Arvid nu
sprungit fram för att befria Ellen ur den pina hon var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free