- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
88

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

glömmer man väl aldrig. Åtminstone gör jag det icke. Man
tycker att allt är sig så olikt. Man tror knappt på
någon annan verklighet, än det man är nödsakad att plugga
i sig. Och bokstäfver, figurer och siffror dansa om för
ögonen. Det tillhör den lärda stråten under dessa
pinsamma dagar. Ser jag en kamrat, som ännu icke
kommit i “skärselden“, så beklagar jag honom tyst för mig
sjelf. Ser jag åter en professor eller adjunkt, inför
hvilken jag snart ska’ stå, liksom framför en Pontius
Pilatus, då, kan du tro det, beklagar jag mig sjelf. Men,
bort med dessa sorglustiga betraktelser!

De stunder, då kropp och själ fordra vederqvickelse,
brukar jag för det mesta tillbringa i några goda
vänners sällskap, hvari äfven Arthur är innesluten. Ibland
ta vi hem punsch till endera af oss, ibland slå vi oss
ned på något schweitzeri för att njuta af sorlet och
sången omkring oss. Det är i sanning ganska
uppfriskande efter dagens plugg och svettningar. En
qvällstund suto vi sålunda tillsammans på Novum, skämtade
och pratade. Det var samma dag som jag slutat min
tentamen i matematik. Detta var det mest
ansträngande ämnet för mig, och glad hade jag naturligtvis
anledning att vara, då jag af professorn erhöll betyget
non sine laude (icke utan beröm). Jag hade icke heller
gjort anspråk på att få något högre.

Säng och skratt omvexlade med muntra berättelser
och klang med glasen. Man kunde genast se på
stämningen, att man befann sig bland glada studenter, af
hvilka ganska många länsa pappas kassa endast för
att “ligga vid akademien“. Då, just som glädjen stod
högt i taket, öppnades dörren och fyra uniformerade
militärer inträdde. De båda sista voro kapten Hjelmbuske
och löjtnant von Sporre. Arthur och jag vexlade hastigt
blickar, ty vi anade, att det skulle bli något spektakel
utaf. Officerarne märkte oss likväl ännu icke, utan slogo
sig ned i yttre rummet. Vi suto i det der innanför
belägna. Med öfvermodig ton befallde von Sporre en
hel butelj punsch, och efter hvad jag kunde se, väckte
hans snobbaktiga uppträdande allmän förargelse. Du
skall icke tro, att det på schweitzerierna i Upsala går

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0090.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free