Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Köpmannen i Archangel - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till torget för att handla upp mitt behof af mat för dagen. Det var så tidigt, att knappt någon menniska fanns ute. Framkommen till ort och ställe mötte jag en trupp soldater. Deri låg visserligen ej något anmärkningsvärdt. Jag tänkte också att aflägsna mig åt ett annat håll, men just i detsamma stannade tåget vid spöpålen, och då fann jag, att något var i görningen. Jag stannade derför och fick snart se Miron framföras ur knektarnes led. Den stackars karlen darrade i alla lemmar, och i den blick han fäste på mig kunde jag tydligt läsa en bön om förbarmande. Jag vet ej, hur det kom sig, men utan att besinna mig många minuter gick jag fram till löjtnant Ivanoffsky, som förde befälet, och sporde i höfliga ordalag, hvad den stackars menniskan gjort för ondt. »Det angår dig inte», var det snäsiga svar jag först erhöll, »packa du dig i väg, annars ska’ det bli’ din tur att efteråt stå vid pålen.» Nu känner jag Ivanoffsky ända sedan första dagen jag kom hit som fånge, och visste derför, att hans häftighet inte var så farlig, som den syntes vara. Jag var derför envis och fick slutligen veta, att Miron, som blifvit dömd för dråp, försökt rymma ur fängelset, men blifvit gripen. Han skulle nu först ha knut och sedan skickas på lifstids arbete i de sibiriska grufvorna. Karlens förtviflan öfver den sista delen af straffet rörde mig; jag skyndade genast till öfverste Livinoff, som städse bevisat mig välvilja, och erbjöd mig att taga Miron i min tjenst, samt ansvara för, att han skulle sköta sig väl så länge han var hos mig. Jag såg redan vid första anblicken, att den stackars dömde icke var någon elak menniska, och jag fick sedan af hans egna mun höra sanningsenliga förhållandet med det dråp, för hvilket han blifvit dömd till fem års strängt fästningsstraff. Öfverste Livinoff var länge obeveklig, men hur’ jag tiggde och bad, så fick jag till slut min vilja fram, dock icke förr än jag låtit påskina, att ett bifall till min begäran skulle inbringa öfversten en liten extra förtjenst af bortåt hundra rubel. Detta tog skruf, och jag fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
