Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Det stora våroffret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
smutsbruna väggen med sina taxor och tabeller
ordet „förskingrare” framför sig. När han blåste
ut röken ur sin pipa, såg han samma ord formas
ut i dess blånande ringlar.
Förskingrare — ja just det ordet hade han
själv för åtta år sedan slungat ut mot den
stackars Konstantin, när han låg där, just där på
mattan och tiggde om barmhärtighet. Han hade
fuskat i kronofogdens bodar och mera än 200
rubel voro försvunna. Vem hade då varit hård
och brutal mot den unga människan, jo, han
kronofogden själv, och nu, nu stod han själv här
inför denne andre, denne förfärliga andre —
staten — som man ej kunde personifiera, icke
tilltala, icke kalla vid namn. Jo, var där ett namn,
så var det Långfors, det mest avskyvärda namn
som fanns. — Stackars Konstantin, sade
kronofogden högt för sig själv och för första gången
tilläde han om denna sak: —Jag menade nog inte
så illa som jag sade. Ju mera han tänkte på
stackars Konstantin, desto klarare gick det upp
för honom, att det egentligen icke alls var för de
200 rublernas skull, utan mera för det
kärvänliga bligandet och koketterandet mellan honom
och Hedda han förargat sig, fattat eld och låtit
det gå, som det gick. Hedda, fördömda
kvinnfolk, jag ville ej ha henne, men jag ville ej heller
att hon skulle bli någon annans. Och så gick
han, den dumma pojken, och gjorde det. Åh, åt
helvete med sådana tankar, det skall väl givas nå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
