Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Arvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ögon, han kände sig road av och på samma gång
skamsen över denna känslostämning. Pontus
lystrade knappt till ropet, men just då kärran
nalkades, tycktes hunden vakna upp ur sin
begrundan. Han hoppade upp gång på gång och
gav till ett glädjeskall, som snart gick över i ett
klagande smågläfs. Pontus sörjde husets herre.
Axel körde in genom porten, hoppade ned från
kärran och såg sig osäkert omkring. Gården var
tom. Pontus slickade hans händer, bet sakta
smeksamt i hans ärm, skällde till då och då, men
det glada skallet var borta. Där flöt alltid ett
klagande ljud, som ville den säga: så här är det
nu, kära vän, alla ha skingrats, alla ha gått,
ensam är jag, ensam är du.
Axel gick in i drängstugan för att söka upp
det rum han ¡bebott största delen av sitt liv.
Dörren var stängd. Köksdörren likaså. Med en
känsla av tvungenhet tog han i låset till
tamburdörren, förgäves, också den var stängd. Han
gick till folkstugan, till Matts kusks rum, till
stallet, allt var stängt eller tomt. Med Pontus
gårdvar tätt i hälarna hade han gått från dörr till
dörr utan att någon öppnade för honom, så tog
han sin tunna kappsäck, ställde den på trapplanet
och satte sig själv på bänken i skuggan av det
lågt utskjutande förstugutaket. Pontus följde
ängsligt, trofast med och lade sitt stora lurviga
huvud i Axels knä. Då och då blickade han upp
med sina trofasta ögon mot sin unge, modstulne
herre och stönade sakta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
