Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Arvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Båda tycktes besjälade av samma tanke: finns
det några mera övergivna varelser på jordens
rund än vi två. För första gången i sitt liv fick
han en stark, en levande förnimmelse av vad det
ville säga, när döden gästat ett hus. Han såg
dystert ut över denna gård, som fordom städse
vällt över av liv och rörelse. Då vrenskades
böndernas hästar här eller gnäggade åt varandra,
då sprang Elias eller någon annan beskäftigt
över gården. Matts kusk gick ordnande och
regerande bland bönderna eller sopade och städade,
medan vackra Hedda då och då snabbt kilade i
Maja Lisas ärenden mellan de olika visthusen.
Det var då — nu var gården död.
Axel hade suttit en god stund på trappan,
solskivan hade rört sig, flyttat skuggorna närmare
det stora husets stenfot, då Pontus plötsligt
lystrade till och började morra.
Någon går där inne i huset. Han lyssnar, det
är en gammal mans tunga steg, som betänksamt
tyckas mäta golvytan. Han gripes av en känsla
av obehag, av skräck. Dörrarna äro stängda,
ingen har gått in i huset, och det oaktat! Pontus
springer upp och börjar gnällande att skrapa på
dörren.
— Är någon där? ropar en sträv, knarrande
stämma ur husets inre.
— Axel, Axel Strandman.
— Äntligen, gå till porten mot gatan, till
grevens forna ingång, den här dörren är stängd. Vi
ha väntat länge på dig, Axel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
