Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Arvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel tog sin kappsäck och åtföljd av Pontus
gick han in genom grevens dörr, vars tröskel han
aldrig förut beträtt. Han kom in i en tambur
med tvenne dörrar. Genom den ena såg han ett
rum, där flere herrar tillsammans med stumme
Joel sutto bläddrande i handlingar och papper
och skrevo i slitna tunga böcker. Axel hade allt
bra stor lust att stiga in och hälsa på Joel, men
vid den andra dörren stod rektor Ljung och
bolmade ur en av den avlidnes sjöskumspipor,
nickande myndigt åt honom att komma in och sade
kärvt: — Varför har du inte kommit tidigare?
Axel, som visste huru snabbt han ilat i väg,
kände sig, i den veka stämning han befann sig,
illa berörd av den befallande tonen och förnam
denna känsla ännu starkare, när rektorn utan
vidare ropade till honom från det inre rummet, dit
han åter gått:
— Kör ut hunden, han har intet att göra här.
Sinnet rann på honom, och för första gången
gav han luft åt den hätskhet gent emot denne
myndige man, som kommenderade i detta hus
som om det varit hans eget. Kort och gott
svarade han:
— Nej, jag vill ha Pontus hos mig. Han har
länge nog varit ensam.
Med rektorn i spetsen vandrade han och
Pontus genom grevens stora lavendeldoftande rum in
på kronofogdens kontor, in i hans allra heligaste.
Där stod ju soffan med fårskinnsöverdraget och
kistan, som han så ofta hört talas om. Den stod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
