Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oibers, de voro underliga människor. Det
påstods, att där flöt zigenarblod i deras ådror.
Vackra, begåvade, varmblodiga, äregiriga och
när det gällde den så kallade äran, iöga
nogräknade om medlen, men vackra, ja vackra. Och
baron Kruse, snart sextioårig, mindes än med
rörelse och värme en marsdag på skarsnön i
backarna kring Helsingfors. Vilken härlig dag med
strålande sol, blå himmel med mjölkvka moln och
•dallrande luftiga skuggor i blått och lilas under
asparnas och björkarnas pudrade grenar. En
aning om en kommande vår drog med morgonens
vind genom furornas kronor och skakade
miljoner fina snöpaljetter ned från pilarnas hängen.
I denna jungfruliga vår såg han henne, Adèle
Oibers, iför första gången, ung som våren,
strålande som den.
Och så denna junidag under de blommande
äppleträden. Ja, hade hon blott hållit allt vad hon
lovat, då hade livet nog sett annorlunda ut för
dem båda. Men ihon var ’flyktig som vinden,
hennes löften bräckliga som äppleblomman. Och så
hade det börjat, det liv av nöjen, som förstört
hennes hjärta och karaktär, splittrat allt det lilla
av helhet, som fanns inom henne. Så hade
Segerberg, den galenpannan, kommit odh han, vilde
majoren, ja, han hade nog krävt ut hämnd för
allt vad hon under många år lekt med andra.
Baron Kruse avibröts i sina tankar av Karl
Alexander, som anmälde, att hästarna voro för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
