Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vårnattens himmel ooh grepo allt mera omkring
sig. Utanför larmade possadnikens folk och
novgorodske borgare.
— Släpp in oss! skreko de.
Nu insåg Sune att han gått för långt. Han
sprang åter in för att hjälpa kvinnorna och
barnen, men när han kom dit, var rummet tomt.
Fönstergluggen var öppen, och han hörde Ulv
ropa: — Far, far!
Rasande av vrede och förtvivlan kastade han
sig ut genom gluggen. Han såg, huru en stor,
vitklädd karelare springande bar bort hans dotter
Disa ooh sonen Ulv ner mot floden. Han sprang
efter för att rädda dem, men möttes av sonen
Stenkil, som tillviskade honom, att karelaren
kommit för att rädda dem, de voro på väg till
båtarna, allt var klart till flykt.
— Vi vänta dig därnere, fader.
Sune springer åter upp till Gutagård. Vakten,
vakten vill han tala med. Han ser, huru elden
slickar pålverket, fastnar i bodarnas taksparrar,
ser pålarnas spetsar röda som glödande järn, hör
flammorna brusa och svälla, hör porten slås in,
och ser huru Novgorods folk med Rörik Grimson
i spetsen rusar in på gården, hör sitt namn ropas
under förbannelser och hotelser och rusar
förtvivlad ned till båtarna, dit några av manskapet
räddat sig samma väg som han. Förtöjningarna
kastas loss, och i ilande fart skjuta båtarna med
strömmens tillhjälp upp mot norden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
