Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fideikommisset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans föräldrar hade dött tidigt. En gammal tant tog
hand om honom, men hann endast lära honom be »Gud,
som haver», så fick hon ovan stjärnorna lönen för
sin gudsfruktan. Carl-Sebastian skulle aldrig glömma
henne, ty emellan henne och honom hade stått en hård
strid. Hon hade måst använda bannor och aga, för att
förmå sin skyddsling att säga: »lyckan går».
Regelbundet hade han avbrutit bönen efter: »lyckan kommer».
Med tiden insåg han det logiska i de ord han hyst
en så outrotlig avsky för. Efter med glans tagen
studentexamen, kastades han ut ur det tillfälliga
hem han haft hos främlingar. Det lilla kapital han
ägt, var uppslukat av skoltidens krav. Nu finge
han vara så god förtjäna sitt uppehälle. All right,
Amerika. Up and down. Struggle for life, you know. Och
så innerst den förbaskade adelshögfärden och de
nedärvda klassfördomarna. Som pimpsten mot skrovlig
hud slipade förhållandena bort ruvorna efter blödande,
värkande sår, som hans stolthet eller rättare högmod
fått, när han måste underkasta sig de grövsta och
tarvligaste sysselsättningar för att inte svälta.
I åtskilliga år hade han praktiserat »lyckan
kommer – lyckan går». Så fick han vind i
seglen, glömde tradition och hela rasket, fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
