- Project Runeberg -  Aldrig i Lifvet m. m. /
181

(1891) [MARC] [MARC] [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Ingen af dem hade trott, att deras lif skulle
bli lätt, ingen hade väntat en sorgfri ålderdom. Men
detta slag hade de icke tänkt sig. De hade som
altid nästan till det sista ögonblicket hoppats, att
olyckan skulle kunna afvändas. Det var icke med
stilla resignation, som de hade släppt denna tanke.
Om de också hade varit rika, hade dock aldrig
deras tidigare lif varit arbetslöst, och det var med
ett slags bitter visshet de upprepade Salomos ord
om lifvet, att äfven när det som bäst varit hafver,
så har det möda och arbete varit. Nu sågo de
en arbetsdag framför sig, men utan glädje. Lifvet
måste lefvas, och det var endast tungt. Det blef
något gnagande i deras lilla värld, som då man
kör med en vagn utan fjädrar på en stenig väg.

Man har sagt, att det gifves en fattigdom
värre än fattigdomen själf: fattigdom med
pretentioner. Men det fins en, som är ännu värre än
denna. Det är den fattigdom, som säger till sig
själf, att pretentionerna äro falska, som trycker ner
dem, som i handling tvingar det gamla välståndet
i glömska och sätter försakelse i stället för
öfverflöd, men som med alt detta aldrig en minut
glömmer att i minnet jämnföra det, som är, med det,
som varit. Då ledsagar man hvarje försakelse med:
»Vi måste försöka att sätta oss in i, att det inte
är, som det har varit»; man äter den tarfligare födan
under tyst resignation, man ikläder sig en simplare
drägt med en suck, och man räknar hvart öre, som
går, och dem, man får tillbaka. Man klagar icke,
men man gör häntydningar, gråter icke, men sucka.
i tysthet, opponerar sig icke, men resignerar med
bitterhetens brodd djupt i hjärtat. Och man är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:00:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/aldrigilif/0187.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free