Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - C. J. L. Almqvist såsom nyromantiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En blick tillbaka på rörelserna i vår vittra verld,
alltifrån Thorilds larmsignaler, skänker just ej någon stor
uppbyggelse, om man fäster sig vid alla ensidigheter, alla
missgrepp å såväl det konservativa som det revolutionära
partiets sida. I literära fejder af större betydenhet
sättes dock gerna alltid den ena ensidigheten mot den
andra, men den historiska utvecklingens idé går segrande
fram ur konflikten. Striden mellan nya och gamla
skolan har ofta och på olika sätt blifvit bedömd. Vi
behöfva ej upprepa andras omdömen; blott en anmärkning
skulle vi härvidlag vilja göra. Man har sagt att tiden
var mogen för en genomgripande förändring, att denna
förändring skulle försiggått äfven utan Atterboms med
fleras åtgöranden.[1] Det synes oss dock som om någon
ovilkorligen måste ha lagt hand vid verket, tiden må ha
varit hur mogen som helst. Är denna vår förmodan riktig,
måste man väl lemna nya skolan åtminstone den förtjensten
att fullständigt ha brutit väg för hvad som komma
skulle. Mörker hade hvilat öfver Europa under
“Upplysningens“ stolta tidehvarf; nu klarnade horisonten, tyckte
man; ett förtrollande budskap spred sig: nyromantiken
var i antågande. Dess naturliga upprinnelse ur samma
ogunstiga politiska förhållanden, som föranledde Göthes
och Schillers senare, ensidigt antikiserande riktning[2], kunde
rimligtvis ej af samtida senteras; såsom en gåfva af
goda gudar emottogs den oväntade företeelsen, för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
