- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
61

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Taflan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Dig har jag intet att förlåta”, snyftade hon. ”Det
är på mig sjelf jag är ond. Vet du”, fortfor hon, ”i
dag, då jag gick upp i assistansen med mitt pick och
pack, var jag så glad, så glad, och tänkte: ack!
ack! hvad det skall bli roligt att se hans förvåning
och lemna honom penningarne, ack! ack! hvad det
blir roligt. Ser du, jag var dum, som fröjdade mig
som ett barn. jag är intet något barn mera, Alfred!
det förargar mig; ja, jag är riktigt ond öfver att jag
är nitton år.”

”Kära, lilla Johanna, det rår du inte för”,
tröstade jag; men det verkade intet, utan tårarne qvälde,
mot hennes vilja, fram ur ögonvrårna.

”Se så, nu är det också en förargelse”, sade hon
och skrattade midt igenom tårarne. ”Nu skall jag
sitta här och gråta mig rödögd för det der; hvad
gör det mig hvad du tänker. Hvad gör det mig att
jag hoppades en fröjd och fick en förargelse — det
gör alls inte, nej, alls ingenting ; jag gråter bara för
det faller sig så.”

”Men lugna dig, Johanna.”

”Käre Alfred, låt mig vara i fred och behåll du
penningarne”, sade hon, ”men det skall du göra.”
”Gerna, gerna, lilla goda Johanna.”

”Ja si, så der lefva vi, mitt herrskap”, slutade
Berndtson sin berättelse.

”Det är ett skönt lif att älska så och bli så
älskad tillbaka”, yttrade patronessan med sann känsla,
ty den innerliga målningen hade verkligen rört henne,
emedan hon liksom alla kände en törst efter kärlek.
”Hvad säger ni, herr kammarjunkare ?”

”Ja”, sade kammarjunkaren utan att se upp, ”det
är rätt charmant — rätt tendert”, tilläde han och
tryckte med fingret i ögonvrån; det var nära på att
han också gråtit den gode gubben.

”Det var ju en tid, då ni också hade en syster”,
sade friherrinnan. ”Det är klart att ni älskade henne
lika högt, fastän en lyckligare belägenhet gjorde
dylika scener omöjliga.”

”Lycka?” inföll kammarjunkaren och afbröt sig
sjelf med ett hest skratt. ”Åja, jag höll af” — han
steg upp och gick, mot sin vana, några hastiga slag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0065.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free